2008-01-09

Törnevalla socken i Linköpings kommun.



Årsmötet 2007

hölls i församlingshemmet den 5 februari.

26 personer hade hörsammat kallelsen.
Efter sedvanliga årsmötesförhandlingar presenterades verksamhetsberättelsen för det gångna året. Ordföranden presenterade sedan planerna för verksamheten 2007. Du kan läsa och skriva ut dem här!

Sedan fick vi ta del av mycket intressant information om gamla kartor, presenterat av biolog Åsa Forseby-Antonsson.



Du kan läsa ett sammandrag av föredraget nedanför bilderna av de andäktigt lyssnande deltagarna.


”Historiska kartor och markanvändning ur ett naturvårdsperspektiv”


1628 bildades Lantmäteriverket i Sverige.
Olika typer av kartor:
Geometriska avmätningar, äldre än 1630-1648
Geometriska avmätningar, yngre, från slutet av 1600-1750
Storskifteskartor 1749 – 1827
Enskifteskartor 1803 – 1827
Laga skifteskartor 1827 – 1927
Häradskartor 1850 – 1890 (i Östergötland)

Skifteskartor var nödvändiga när man skulle skifta en by (gård)

Behovet att kartera uppstod ofta i samband med konflikter om ägandet. Det finns platser som saknar historiska kartor, även om det är ganska ovanligt. Det beror på att det inte fanns någon anledning till att kartera. I de flesta delar av Östergötland finns åtminstone häradskartan.

Under stormaktstiden utfördes kartering då kronan behövde underlag för att kunna beskatta markägarna. I samband med reduktionen, från 1680-talet och framåt, tog kronan tillbaka mark på förläningar. Frälset (de som var frälsta från att betala skatt) hade förlänats gårdar, gods och byar med markområden som belöning för olika typer av insatser i krig eller på annat sätt i kronans tjänst. Stor del av dessa fick de då återlämna i syfte att förbättra kronans dåliga finanser.

Skiftena rörde huvudsakligen byar där all mark skulle skiftas (bytas).
Syftet med storskiftet, som startade 1749, var att samla markägandet i hela skiften så nära gårdarna som möjligt. Karteringen kom då att göras med hänsyn till bördighet och avkastning för att uppnå ett så rättvist resultat som möjligt. Genom skiftet ville man bland annat uppnå ökad produktion och införande av moderna växtföljder.
Efter Storskiftet följde Enskifte och Laga skifte, som innebar ytterligare produktionsökning och rationellare drift.
Enskiftet kom i början på 1800-talet med ett gods i Skåne som förebild. I detta skifte var det nödvändigt att flytta gårdar från byarna till de nya markområdena, som bönderna tillskiftades.
I laga skiftet, från 1827, var syftet ungefär det samma och nu delades även utmarkerna och skogsmarkerna upp så att varje bonde fick en i huvudsak sammanhängande enhet.
Skiftena innebar ofta konflikter mellan markägare och många kände sig orättvist behandlade, inte minst de som tvingades flytta bort från byarna, vilket inte drabbade alla gårdar.

Åsa delade ut konceptet till häradskartan över Törnevalla från andra delen av 1800-talet, som visade på detaljer som sedan inte finns med på den slutliga versionen. Kartan är sammansatt av skifteskartor från laga skiftet och har en större skala (1:20000) än den slutliga (1:50000), vilket gör den mera detaljerad.
Färgerna visar på områden med ängsmark (grön färg), åkermark (gult), gränser (rött) , bebyggelse, skogsmark med olika symboler för löv-respektive barrskog (vit färg), vägnät (brun färg), fattighus och mycket annat. Utflyttade gårdar från tidigare byar är utmärkta liksom soldattorp, jordtorp och backstugor. Ängsmark var mark, som inte betades, plöjdes eller gödslades, det var ofta våtmarker och det var här man slog vinterhö med lie.
Tyvärr finns mycket få ängsmarker bevarade i dag, men man försöker genom bidrag mm att få markägare att återskapa ängsmark i syfta att återfå den gamla floran. Exempel på ängsblommor är Slåttergubbe, Svinrot och Brudborste, som alla trivs i näringsfattig jord. Den gula Slåttergubben var det dags att slå när den fick två extra blomstänglar (drängar), som slog ut. Utöver det man kunde slå på ängarna att bli foder hamlade man ofta lövträden för att dryga ut foderstaten.
Betesmark för kreaturen var oftast i skogsmark och under vinterhalvåret producerade djuren gödsel som sedan spriddes på åkermarken för att öka tillväxten. Man räknade med att det krävdes 7 –9 gånger större ängsmark än åkermark för att få tillräckligt med foder till djuren, så att gödselmängden skulle räcka till (”ängen är åkerns moder”). Detta förhållande kunde vi klart se på karteringar från Bromhult i Kindabygden, som Åsa använde som exempel.
Kartorna är också bilagda med välskrivna och förklarande textakter, som lantmätarna mycket noggrant präntat ner. Skogsmark hade förr inget ekonomiskt värde och den ägdes gemensamt som betesmark och att ta ved och byggnadsmaterial ifrån. Skogen var gles och ofta hårt ansatt av de betande djuren.
Ordf kommentar: Under järnåldern byggdes ofta stensträngar runt bebyggelsen, åker- och ängsmarken för att hålla boskapen utanför och från ladugårdarna gick fägator ut till betesmarkerna. Spår av dessa finns på många ställen i Törnevalla socken.

Tack Åsa för en mycket intressant och pedagogiskt bra upplagd föreläsning! Den gav oss i hembygdsföreningen mersmak att studera vidare i detta intressanta ämne.

Sigvard Hallendorff
Ordförande


********************************





Tillbaka en sida
Tillbaka till välkomstsidan