2008-01-09

Törnevallaminnen á la Wall


Detta är en i högsta grad subjektiv berättelse med utgångspunkt från intervjuer jag gjorde med min pappa, Elis Wall, i april och augusti 2000. Frågorna rörde sig mycket kring folket i de olika husen och gårdarna utmed Riksettan, mellan Östra Hargsvägen och Skrukebyvägen.
Jag har inte kontrollerat namn och sakuppgifter, det finns säkert en hel del minnesfel.
Det här är inte min slutprodukt, jag kommer att fortsätta jobba med det, komplettera och finputsa.

Hoppas detta kan inspirera er att intervjua era gamlingar innan det är för sent! Och så min käpphäst: Skriv namn på gamla foton medan någon som minns fortfarande lever!!!!



Pappa och jag, första julen.


Elis Wall föddes i januari 1919 i Falkenborg. Det är det gula huset på kullen alldeles invid stora vägen, strax öster om järnvägsbron och macken i Linghem. Hans far var Gustav Wall, född i soldattorpet Fridensborg, Täljestad, Östra Skrukeby 1881 och mor hette Karolina, född Nilsson i Bosjökloster, Skåne 1881. Syskonen var Ivan, född 1913, och Erik född 1916.
Huset ägs nu av Bertil Wall, son till Erik.




Falkenborg

Gården byggdes 1908 av en som hette Falk. Han var svenskamerikan och byggde även ett hus ute i Skärkind och sen åkte han tillbaka till Amerika efter några år.
När farsan och morsan gifte sig, 20/7 1912, hyrde de torpet som nu heter Vallhaga. Ivan föddes där, de flyttade in i Falkenborg 1914, när Ivan var ett år.
Farsan jobbade ett tag på järnvägen. Jag vet inget om när han flyttade hemifrån eller vad han gjorde sedan eller varför han inte följde med sina syskon till Amerika.


Jorden

Familjen levde på 4 tunnland jord, 2-3 kor, ett par stutar. Getterna hade Erik och jag som leksak mest. Även kaninerna var mest leksaker. En gris och ett par höns hade vi.
Till Falkenborg hörde 4 tunnland, men så arrenderade farsan klockarejorden uppe vid Holmedal, 8 tunnland. Det fanns inget bete till gården, så det gick inte att ha några får tex. Jorden var ner mot Holmedal. Ladugården låg ungefär där infarten till Vallhaga är nu.

Plog, idealsladd, såmaskin alla ”maskiner” var hästdragna. Först plöjde vi på hösten. På våren harvade vi. Sladden användes om det var så stora kokor att harven inte rådde på dem. Sedan blev det sådd och vältning. Vi hade en liten slåttermaskin till höet, det var en av de första som fanns, tillverkad av Helge Palmkrans. Hästräfsa och så småningom släpräfsa hade vi för höbärgningen. Såmaskinen var en trettonbillars, tog ca en meter. Att så för hand var väl inte så arbetsamt, men vi hade såmaskin i alla fall.

När vi tröskade var det Gustav Larsson som körde av det med bindare. Vi satte upp det och körde hem det och sedan kom ett tröskverk med traktor som tröskade åt oss. Vi hade magasin nere i Vallhaga.


Inkörning av säd 1938. Elis närmast kameran.


Djuren

När Linghemarn kom så hyrde farsan hagen mellan bana och vägen, då kunde vi ha korna där. Det var lite skog där då. Jag var med och tog ner den på 40-talet och planterade ny sedan. Nu växer det mycket tätare skog där.
Grisen hade en liten hage där han kunde gå ute och böka. De cementerade och gjorde iordning, men cementen lyfte grisen på, masken var ju under.... Vid grisslakt användes slaktmask. Grisen skulle lögas i varmt vatten, 73°, så att raggen släpper, sen skulle den skrapas. Vi barn fick vara med om vi ville. Ivan tål inte se blod så han försvann kvickt när det var dags för slakt. Men jag tyckte det var intressant att vara med. Halva grisen såldes för det mesta. Resten saltades, eller blev korv. Skulle man använda kött fick men ta upp det och lägga i vatten några dar. Huvudet blev det sylta av. Tarmen skrapade morsan och använde till korvstoppning. Hjärta, lungor, njure, allt utom knorren togs tillvara. Fläsket räckte väl ungefär ett halvår.
Vi hade inte kalvar för slakt. När korna blev gamla tog vi dom till slakthuset i stan. Sedan köptes det ny kviga. Vi hade en kviga som de skulle lägga på, men hon blev vild så de fick skjuta henne ute i skogen. Hon var på bete i Oppreva en sommar och där vart hon vild.
Vi hade 20-30 höns inne i en hönsgård, annars var dom alltid uppe i trädgårdslanden. Gamla höns slaktade vi och åt.
Getterna var bara leksaker. Vi slaktade en get och sålde de två killingarna.


Erik, det är han med kepsen, och getterna 1932.

Folk åt mycket kaninkött under kriget. Kaniner fick man ha och slakta utan kuponger. Grisar, kalvar osv var det kuponger på.


Övrig mat

Farsan hade ett tiotal bisamhällen, bina slaktade vi inte, men vi använde mycket honung själva, smörgåspålägg tex. Överskottet såldes på torget.


Gustav vid bihuset.

Frukt och bär hade vi mycket. Lingon och blåbär plockade jag tillsammans med en smed i Linghem som hette Andersson Vi åkte tillsammans till allmänningen på andra sidan sjön. Lingon, blåbär och hallon fanns det gott om. Så var det äpplemos, inkokta äpplen, ingefärspäron. Det och vispad grädde till är inte så dumt.
Vi odlade all potatis, morötter, kålrötter osv vi behövde.
Vete odlade vi till bröd. Övrig säd fick djuren.

Morsan hade försäljning av läsk. Men hon hade inget tilltugg att sälja till. Det blev inte så stor förtjänst. Pommac kostade 15 öre, de andra sorterna 13 öre. Vi pojkar fick inte dricka av läsken, det var inte därför förtjänsten blev skral.



Karolina 1932.
Reklamskyltar för Pommac och annan läsk på väggen.


Morsan var sömmerska, men jag kan inte minnas att hon sydde till folk utanför familjen.
Vi hade aldrig varken dräng eller piga, det var bara vi i familjen.


Inköp

Det lilla vi handlade åkte vi oftast till Linghem och köpte. Det mesta i matväg hade vi ju hemma.
Överskottet från gården åkte morsan till torget och sålde. Det levde vi på, fem personer.
Ett tjog ägg kostade 80 öre, lika mycket som tågbiljetten in till stan.

Skor köpte vi mest inne i stan. Kläder köptes delvis i stan. Morsan sydde en hel del, men hon vävde inte tyger. Kläderna jag hade var mest sådant som både Ivan och Erik hade slitit på, det var sällan jag fick något nytt. Konfirmationskostymen fick jag ny. Den skickade vi ju med till myrorna nu när jag flyttade.

Vi hade en radio med lurar, Ivan gjorde nån när han gick på Ljungstedska, där gjorde han en med lite sladdar till, köpte lurar och hade för öronen. Utan elektriskt gick det ju inte. Ibland var det ju flera som ville höra, han hade en lur var som man satt och hörde på.


Hushållet

Vi bodde på bottenvåningen i två rum och kök. Sov alla fem i sovrummet mot Törnevalla. ”Salen” mot Linghem fick vi pojkar knappt gå in, som på alla andra ställen. Köket var litet och smalt. De byggde till ett skafferi till köket och garderob till salen som stack ut på baksidan. Moster Matilda bodde nere hos oss. Hon hade varit i Amerika. Drabbades där av bröstcancer och var sjuk när hon kom till oss. Hon var sängliggande i 18 månader, i samma rum som vi andra 5 sov i. Morsan skötte henne helt och hållet. Moster Alfhilda bodde i Göteborg. Träffade väl henne någon gång när jag var liten. Moster Assarina var upp från Skåne och hälsade på nån gång.



Kaffepaus i arbetet 1928. Holmedal skymtar till höger
Elis, Karolina, Ivan, Gustav och Erik.


Övervåningen med två rum och kök hyrdes ut. Det bodde folk tillfälligt på övervåningen medan de grävde den där stora graven på Gällsta utjord. Oppå bodde bla Ivar Lagerström, Manne (i Himna). En som hade varit lagårdskarl bodde ett tag, han sågade ved varenda söndag, de övriga dagarna satt han inne. Han var inte särskilt religiös. När Matilda hade dött skrevs det ut begravningsbrev som inbjudan till begravningen. Farsangick upp till honom med ett brev. Han blev så arg för att han inte fick det med posten med frimärke så att den dagen Matilda begravdes så åkte han in till stan. Där slog han omkull och bröt benet och kom inte hem till Falkenborg mer.

Johan Ling bodde i köket på övervåningen. Han skulle till ålderdomshemmet i Törnevalla, men där fanns inte plats för honom. Kommunen ordnade så han fick bo hos oss och han hade maten också. Jag hade rummet där uppe mot Linghem till och det andra rummet var fullt av skräp!
Ling hade jobbat lite här och där på olika gårdar, varit maskinist på mejeriet i Linghem. Efter några år hos oss blev det plats för honom i Törnevalla ålderdomshem. Förestånderskan lurade gubben att skriva testamente så att hon fick alltihop. Det enda i möbler var en byrå som ställdes i kyrkstallet, så den blev alldeles uppäten av mask. Förestånderskan hade en son, Klingström, som var mycket uppe hos oss i verkstan och lackade bilar. Jag hade pratat om byrån med småfack med honom så jag fick den av honom. Själva byrån var bara att elda upp, men småfacken var jag ute efter. De var fulla med småsaker, foton, snusdosa - minnen efter Ling.

Det första avlönade jobbet jag hade var på Linghems gård. Jag fick vara där lite sommartid, så det var inte för jämnan inte.
Annars gick man hemma, gjorde inget annat. Slutade skolan när jag var14, sen var det till att hjälpa till hemma. Farsan hade värk i armar och leder så jag var hemma och skötte det hemma en hel del. Det var visst reumatiskt han hade. Sen vart jag ju mer och mer i Linghem, vet inte om jag ska räkna att jag var fast anställd.
Ivan han gick ju på Ljungstedska, lärde sig att bli snickare, dom kostade på honom. Erik han var väl 17-18 år, han jobbade hos Gustav Larsson i Gällsta ett tag, sen tog han värvning i Göteborg. Han hölls med hästar och lite sånt. Sen flyttade han därifrån och till Karlsborg och sen därifrån och till T1 i Linköping.


Helgfirande


Jul firade vi ju. Vi fick varsin julklapp, mycket billiga. Det var väl farsan som kom med dom, han var inte utklädd. Utdelande var bara: här har du och här har du. Minns inte nåt som jag fick, det var när vi var riktigt små som vi fick nåt. Sen var det ju inget, det var dåligt med pengar, då vart det inget sånt.
Gran hade vi. Klädde med papperskarameller, påsar, korgar och lite sånt, lite godis. Levande ljus, vi hade inte elektriskt alls, förrän Linghemarn kom hit 44-45 eller nåt. Det dröjde lång tid innan det blev elektriskt.
Egna äpplen hade vi väl i granen. Knäck kokade morsan så vi hade. Skinkan korv, blodpudding och lite diverse av det som gick att ta vara på av grisen. Vi åt inte mer än att vi mådde väl på julafton. Inget överflöd. Fläskkorv och lite sånt där. Gröt. Det har ju hängt med. Läste inte julevangeliet.
Dom städa väl lite och satte opp rena gardiner och rena mattor. En del hade krossat enris på golvet, men det hade inte vi. Och så hade vi julkärve ute för fåglarna och lite talg efter slakten.
Vet inte om djuren fick nåt extra till jul. Tomten fick inte nån gröt hos oss. Minns inte hur det var med gårdstomte eller sånt. Dom tala väl lite om det, men inte så där allvarligt.
Vi blev inte skrämda med nåt övernaturligt. Det gick lugnt tillväga. Förr var det mycket sånt där, allt möjligt hade dom att skrämmas med.
Farsan hade djuren, så det var att mjölka och allt annat under jul. Dom som jobba åt andra hade ledigt under julhelgen.

Ibland gick dom till julottan, det började kanske klockan 5, då kom dom ju hem tidigare. Dom gick inte i kyrkan annars. Dom var inte direkt religiösa, farsan och morsan, de andra släktingarna, sista kullen av farsans syskon, Birger, Algot, Edit, Rut, dom låssades ju va religiösa. Men farsan och morsan var det inte alls. Mostrarna Matilda och Alfhilda var ju det också, men inte dom här.


Ibland satt dom väl opp till 12 slaget på nyårsafton.

Påsk, vi åt väl lite ägg och sånt där, annars var det väl ungefär detsamma. Det behövdes inte att gå till kyrkan i påsk heller.

Valborgsmässoafton, man gick väl på lite eldar dom hade i närheten. Många gånger fanns det inget, då fick man vara hemma.
De höll till på olika platser. Ibland åkte vi dit och i bland var vi väl hemma. Det var inga fyrverkerier, men sångkör, och så höll dom väl nåt litet tal.
Det var firande i prästgårns hage på 60-70talet.

Jag har aldrig marscherat på första maj.
Dom som ville fira det åkte till stan. Den som firade mest var väl Verner Svensson i Bjärbylund. Det kvittade vilken dag det var, tidigt på morron så klädde han sig fin i knallhatt, sen åkte han åt stan för att gå med i tåget. Första maj var inte helgdag då, det är senare påfund. Han sa att hade arbetarn fått en fridag i sitt liv så skulle han också fira den. Det var inte så mycket socialdemokrater ute på landet. Men lite var det väl, de skulle bygga föreningshus på tomten vid Bjärbylund, det var utstakat. Det var väl Sméns, Oskar och Elmer som var socialdemokrater, och så var det dom i Klippan före Isak. Han kom ju dit -28. Jag tror det var Axelsson som bodde i Klippan före Isak. Han flyttade ner till Törnevalla och sen till Gräshagen.

Det var inte så mycket politisk aktivitet här som jag vet om. Bondeförbundet var inget vad jag kommer ihåg. Jag har ju aldrig varit med i nåt sånt där, då vet man just inte om nåt heller.

Missommar, vi va ju lediga då. Förr i tin då jobba dom ju te bortåt 7 på kvälla. Jag minns då när man slöt på lördagarna vid 6, det va tidigt. Sen vart det ju lite tidigare och tidigare.
Det var inget särskilt midsommarfirande med midsommarstång vid Gräshagen. Det var bara vanlig dans där på midsommar. Törnevalla skyttegille hade’t, det var dom som hade hand om festplatsen. Dom hade skjutbanan på andra sidan järnvägen. Dom flyttade skjutbanan därifrån och opp till Skogstorp i Reva, hos Fredrikssons, där oppe i skogen. Först var den där den är nu, sen flyttade dom den till Reva och sen tillbaka dit den är nu.
I Gällsta bakom Gustav Larsson hade dom dans kring majstången ibland. Vi var inte ut så mycket, vi hade ju inte tid, åtminstone inte jag.

Födelsedagar. När vi var små kanske vi fick nåt, men sen när vi vart äldre då vart det inget. Morsan gjorde ju tårta. Visserligen hade vi väl jordgubbar själva som vi åt, men ingen av oss fick jordgubbstårta på födelsedagen. Dom var aldrig mogna då. Det var inga mängder med jordgubbar, inte så hon sålde på torget. Det var bara till husbehov. De gick åt.
Inga blommer fanns när jag fyllde i januari eller när morsan fyllde i november. För det mesta var ju liljekonvaljerna utslagna till Mors dag, så det plockade vi ju åt henne då.


Ivan född 1913 - Erik född 1916 - Elis född 1919.



Vallhaga

I soldattorpet som är början till Vallhaga bodde det en som hette Kronstrand. Han flyttade till Norrköping sedan. Soldattorpet hette Gällsta nr 1. Jorden tillhör Gällsta runt omkring. Vi hade magasin där nere.
Det andra lilla torpet (ej soldattorp) bakom har nog hört till Gällsta också. Det var väg dit, ett dike med buskar. Där fanns ett litet uthus för en ko, lite höns och en gris till torpet.
Jorden tillhörde Gällsta som Albert Andersson köpte. Det var 16 tunnland.



Gräshagen


Länk till Gräshagen, öppnas i eget fönster.

Gräshagen var banvaktarstugan mitt emot Falkenborg, på andra sidan järnvägen. Det fanns en liten loge nere vid Gräshagen, i närheten av banvaktsstugan. Den hade också plats för ett par tre kor, en kalv. Den var jag med och plockade ner då när Lingheimer kom hit. Smén och jag byggde såghus av det mitt för silon, det var så långa tjocka bra stockar att bygga av.
Karl och Olga Åkerström i Gräshagen hade tre barn äldre än mig, Allan dog tidigt, Astrid var frälsningssoldat i stan och Gertrud (f 1913?) var gift med en fönsterputsare i Gävle. Karl dog 1935.
Efter Åkerström kom Axelssons från Törnevalla banvaktstuga. Dom hade bott i Bjärbys banvaktstuga Klippan innan dess.
I början 60-talet var det en som hette Wilander. De hade en dotter som hette Loretta Wilander, hon var född 1954 och gick i Törnevalla skola samtidigt som Inga. De hade fler barn som hade nyckel om halsen. Mamman jobbade nere i fd mejeriet i Linghem med att knäcka ägg för torkning. De flyttade ut till Arkösund sedan, kanske kring 1964-65.
Einar och Ingrid Brage bodde i Gräshagen ett tag. En av deras söner hade det som sommarnöje ett tag. Sedan plockades huset ner och järnvägsövergången togs bort. Han byggde upp en liten stuga igen, den är fortfarande kvar. Infarten till den är nog från skjutbanan nu, spåret får ju ej beträdas.

Vet inte vad torpet på kullen mitt emot Falkenborg hette. Stugan var borta, men jag minns att dörrkarmen till uthuset stod kvar. Lika källarn, det minns jag att den var kvar. När de byggde om vägen så försvann resterna av uthuset, tegelstenshögen efter skorstenen, två äppleträd och en stensatt brunn. Det var en stor vattensamling lite längre ner mot Törnevalla. Det gick ett dike till den och så upp emot den där stenhögen som var huset. Kanske var det trädgårdsland där.

När det var festplats mitt emot Falkenborg kallades den för Gräshagen. Festplatsen var mellan bana och vägen. De hade flaggstången till festplatsen i stenhögen efter stället som försvann.



Verkstan


Länk till Verkstan, öppnas i eget fönster.

Där Skogsborg, verkstan, Svanbergs och macken är nu fanns det inget alls förut, vad jag vet. Vägen förbi Linghem blev klar 1/9 1939.

Jag jobbade i prästgårn, trodde väl det skulle finnas jobb där. Men när jag hade slutat och plöjt och det hade frusit igen, då sa Karl-Axel så här: Nu har jag inte mer jobb åt dej, så nu får du återkomma i vår. Så kan en ju inte ha’t mä jobb.

Då satte vi igång och bygga verkstan, Ivan och jag. Det var aldeles efter kriget
Ivan gick på lina, det var sånt därnt han hålldes med, cirkuskonster. Han var väl möbelsnickare annars. Han hade ju en del maskiner, han hade ju hyvel och bandsåg och lite snickerimaskiner, och det gick ju åt. Vi byggde lastbilsflak, vi hade mycket att göra.
Nu hade det ju varit bättre att starta verkstan själv och köpa egna maskiner. Det fungerade rätt så bra i verkstan tillsammans med Ivan, ända till Erik kom hem och började lägga sej i. Sen började det....... Vi trivdes bra innan. Sen när han började på, tog hand om nycklarna till bilen och bar dom i fickan så vi inte kom åt den..... Sen gick det inte längre.
Vi dela på oss och det blev äggkläckeri i verkstan. Ivan jobbade där och plockade kycklingar. Sen köpte Tannefors Mekaniska och dom har byggt till. Dom gör bl.a. den där lilla u-båten, Sjöugglan.



Linggården


Länk till Linggården, öppnas i eget fönster.

Det ligger mellan Falkenborg och macken. Det var Kalle Hägg, han byggde intill oss där oppe i verkstan och skulle bygga vidare, skulle sätta opp målareverkstad och måla lastbilar. Men det vart ju aldrig nåt av det.
Kalle, han kom ut, hade ryggsäcken med matsäcken med sig, kom ut vid 7-8, gick där och pratade med gubbarna som byggde. Sen vart det frukost, då gick han in och satte sig, sen gick han och bar ryggsäcken tills det vart middag, då följde han med in dit, sen var det snart kväller, klockan fem gick han hem. Det vart aldrig nån verkstad, dom tog det huset för dom.
Sen blev det bageri i stället. Dom bakade mycket där, det var gott det dom bakade. Dom hade café också, Linggårdens cafe.



Holmedal


Länk till Holmedal, öppnas i eget fönster.

Den lilla stugan var privatägd och där bodde en som hette David Widell. Han bodde först i Törnevalla, någonstans mellan Tärnstad och Hallstra. Han var kort och tjock och jobbade med att gräva täckdiken. Hans fru hette Beda. David begravdes i Törnevalla den 10/1 1931 enligt brevinbjudan till begravning daterad den 2/1 1931. Beda flyttade till Ljungsbro och avled i Sundstorp, Ljungsbro den 23/10 1946. Barnen hette Ester (gift med Karl), David, Gunhild och Edith, allt enligt dödsannonsen. Efter Widell kom det en som hette Kumlin. Han sålde det till Bulvan som bodde bredvid Sméns. Men han bodde inte där utan hyrde ut till en som hette Jonsson.

Kommun ägde stora huset i Holmedal på något vis. Stora huset var fattighus och där låg luffarna på nätterna. Luffarna lagade sig lite mat och sov. Då var det nog inte bofasta i hela huset.

Den stora byggningen var delad i två rum. Där bodde Märta Viking (1899-1988) och hennes far Fritiof Wiking i ett rum. I det andra var det en som hette Magnusson. När han flyttade till ålderdomshemmet i Törnevalla, kom Anna Öhnell, f. 13/4 1870. Hon var änka, mannen hade jobbat vid Skäggesta. De gjorde om så att de hade utgång åt varsitt håll, fram och baksidan, för de var osams.
Sen byggdes det till ovanvåning på huset. Det gjorde en som hette Linder, han byggde också prästgårns ladugård.

Wiking var orgeltrampare. Märta Wiking fick en dotter, Britta, med en som hette Einar. Han fick fallandesjuka. Märta hade också en dotter som heter Maj-Vivan och en pojke som heter Kalle, han är visst neråt Vimmerby eller Västervik. Märta hade en karl som hette Emil, han jobbade i prästgården och sen i kalkbrottet i Gistad. Märta flyttade ner till Gistad i slutet på 30-talet.

En Sandin var inspektor vid Linghem och fick sparken av Albert Andersson och bodde i Holmedal sedan.



Sméns


Länk till Sméns, öppnas i eget fönster.

Smedsborg byggdes av Schelin, fadern till han som var gift med Märta Vikings dotter Britta. Schelin var snickare. Schelins bodde i ett litet torp mitt emot Törnevalla skola, Nysäter. Det var en liten låg stuga, men de byggde på och byggde till, så nu är det betydligt större. Det är huset närmast fd Åke Walls affär.
Schelin byggde ett hus i Linghem och flyttade dit. Det var mellan Linghems ladugård och järnvägen. Huset plockades ner när de byggde om vägen.

Sméns, Johanssons, bodde i Bjärbylund föst, dom hade bott ute i Nässja utåt Vättern. Johansson köpte smedjan av gamlebonn i Prästgården. Sen byggde de med hjälp av Schelin och flyttade över till Smedsborg när det blev klart.

Syskonen Johansson var Elsa, Elmer, Oskar, Tekla och Anna. Tekla var gift Karlsson. Elsa var gift Johansson. Anna var gift Ek. Elmer hade en oäkta son som dök upp till begravningen. Oskar hade haft barnförlamning och hade svårt för att gå.
Smedsborg har inga takstolar utan en lång kraftig stock i nocken. Det minns jag, när vi gick till skolan, hur de lade upp den. Smedjan verkar gammal, cykelverkstaden har Elmer byggt. Huset är flyttat nerifrån Skrukeby.

På den gamla kartan är det ett torp utmärkt hos Sméns. Det ligger ett hus som ser gammalt ut ungefär där. Men det är boningshuset efter banvaktsstugan Klippan och Isaksson som är upplockat. När de gjorde plintar till huset så gjorde de dem lika stora och höga, men ändå lutar huset så att om man lägger en boll i ena änden av huset så rullar den i väg. Och Elmer fick sätta dit massor av järn, annars hade det fallit ihop. Inge Hermanson har också förstärkt det. Uthuset har Hermansson byggt upp, för det var nära att ramla ihop.



Bulvan


Bulvans bodde på samma kulle som Sméns, mot prästgårdsvägen. Han var snickare och gjorde vagnshjul som blev lite skeva och laggkärl som blev täta när de kom i vatten. Hjulen ställde han också i vatten till smén skulle lägga på hjulringarna. Ringarna släppte sedan när hjulet torkade och då blev det ju sméns fel...
Han hade en hushållerska som var ute och skällde på oss när vi gick till och från skolan. De hade ett par stora päronträd som lutade ut över vägen. Päronen ramlade utanför och givetvis tog vi av päronen och hon var ute och skällde, skrek och svor. Det var ju fler än jag förstås.



Berglid


Länk till Berglid, öppnas i eget fönster.

Där bodde bla Liedberg, svågern Axel Leander, plåtslagaren Axel Andersson- Lidbergs fostersvärson.
Jag minns Liedberg medan han bodde i Berglid. Han hade en svåger som också bodde i Berglid. Det var fruns halvbror Axel Leander. Han var en storsnusare och man såg honom ofta ute på vägen.
Lidberg hade häst. Han fick slå hö i Stratomta sanatorium. Jag var med och hjälpte till att köra in det höet, men det var så litet där att vår häst knappt gick in.
Axel Johansson gav 15 eller 17 tusen. Han gjorde om det lite, byggde toalett inne mm. Han och Anna bodde nere och hyrde ut övervångingen.
Erik och Elsa Bringnäs bodde där som nygifta ett tag innan de flyttade till Udala. De flyttade sen till Malmslätt där de bor kvar än.
Bringnäs kom till Törnevalla innan Erik hade börjar skolan, 1929, brodern Gustav kom till klassen i fjärde eller femte klass. Fadern arbetade hos Andersson i Bjärby. De bodde på övervåningen i arbetarbostaden i Bjärby. Fadern blev dålig och de bodde i Grönlund uppe mot Skäggesta ett tag.
En som hyrde av Johansson hette Andersson. Frun gick och plockade blommor på stenmuren hos oss.
Axel Johansson var pratsam och trevlig, han kom gärna och pratade bort en timme eller två. Eller mer. Anna var väl inte sååå förtjust att han gick runt i gårdarna. En gång när han kom till oss i Stenvallen så bara stog han i köket. Jag fråga om han inte skulle sätta sej ner. Nä, han hade lovat när han gick hemmifrån att han inte skulle sätta sej ner. Jag frågade om det inte skulle bli långsamt och stå så länge.......

Dom som köpte Berglid efter Johansson hette väl Ekström? Sen kom väl Kerstin och Bengt. Emellan var det någon som åkte bussen tillsammans med Carin ett tag.



Bjärbylund


Länk till Bjärbylund, öppnas i eget fönster.

En som hette Karlkvist byggde hus nere vid Linghem och vid Gistad. Han skulle ha tag på en plåtslagare och fick tag på Axel Andersson. De festade rejält båda två. Plåtslagaren gifte sig med Liedbergs fosterdotter, Margit. Plåtslagaren Axel Andersson och Lidbergs fosterdotter Margit hade en fosterdotter som hette Gun Andersson.
Plåtslagaren bodde på övervåningen i Berglid och hade plåtslageri i Bjärbylund. Det var före 1929. När Liedberg dog så blev Berglid plåtslagarens. Werner Svensson köpte då Bjärbylund.

Vägunderhållsarbetare Werner och Elsa Svensson hade fyra flickor, Britta, Ingrid, Astrid, Gunborg. De förvärvade fastigheten 1944. De kom från Skrukeby, sålde stället där (Långstugan på Förråd) till Ström vars far tagit över Förråd. Ström dy:s dotter, Elsa, gifte sig med Erik Bringnäs uppvuxen i Bjärby. Se Berglid.

Sossarna ägde det ett tag. Det skulle bli bygdegård, sockeln var utplockad. Stenmuren som är där gjorde Werner Svensson, han var stenarbetare. Han bodde hemma hos oss ett tag, men jag vet inte var han kom ifrån innan.

Kull bodde hos Andersson i Bjärby ett tag. Flyttade sedan till Bjärbylund. Kull ägde aldrig stället. Han hade en nyfiken hushållerska som öppnade dörren och sopade trappen varje gång vi hade besök i Solhaga.

Karl Erik Larsson från Kumla, Gistad köpte 1955 Bjärbylund av Werner och Elsa Svensson. Laharsson och Gullan bodde väl där till slutet av 60-talet.
Laharsson var väl ”sakletare”, han ”råkade hitta” en massa saker överallt. I uthuset hade han perfekt ordning med massor av verktyg och redskap uppsatta på väggarna. Han påstod sig ha hittat dom allihop. En gång kom han in till mej i Solhaga och frågade: ”Har du nå skapli yx ja kan få låne? Ja ska hugge litte där dä kan va spik, och jag vill inte använde nån å mine egne!”

1969 sålde Laharsson till Bengt och Gun Karlsson i Skäggetorp. Dom hade det bara till sommarställe. Dom sålde det till Inga Wall 1999.



Solhaga


Länk till Solhaga, öppnas i eget fönster.

Det var Emil Karlsson, f.d. banvakt som byggde Solhaga 1942 på en avstyckning från Stora Bjräby.
Karlsson bodde ensam i huset sen hans fru Josefina hade dött 1947 och dottern Rut, som hade bott hemma, blev mördad i Törnevalla station 1950. Första dottern Ingrid f ca 1911 hade dött nere vid Sand, banvaktstugan i Överby, Gistad, där de bodde tidigare. Rut var född 1919 och gick i min klass och vi konfirmerades samtidigt.
Troligen hade ingen av de andra barnen bott i Solhaga. Erik f 1910, var på Gotland, Evert f 1913 inne i stan på järnvägen och Tage f 1916 var uppåt landet på något mejeri. Alla barnen Karlsson hade tagit namnet Björlander.

Karlsson var nästan döv och blev ihjälkörd av tåget. Det var arbete på spåret, klockorna var avstängda och Isaksson skulle gå vakt. Karlsson skulle över, tittade som vanligt på kläppen i ringklockan, den var stilla och då gick han ut på övergången utan att titta åt sidorna. Han hade lite svårt för att gå. Samtidigt kom tåget från Linghemshållet. Isakssons kommentar var att det var väl guds mening att det skulle gå så. Det var ju inte Isakssons fel. Han fick ju pengar för att gå vakt, och det var han väl nöjd med. Axel Johansson i Berglid stod ungefär mitt för blivande Stenvallen och såg alltihop.

Solhaga blev till salu omedelbart när Karlsson hade dött.

Arvid Karlsson i Stensborg (i Linghem någonstans) var ute efter ett hus. Han bodde senare bredvid Åkerbogården. Mäklaren ringde till Arvid om Solhaga. Han sa att det var för stort för honom, men han visste en annan som skulle ha det. Arvid, Axel Johansson i Berglid, Tage Engelbrektsson i Bjärby och Birger Wall i Bjärkestad talade ihop sig om att skriva på borgen åt mig (men inte åt någon annan).
Arvid jobbade hos oss i verkstan och en dag vid lunchdags sa han att jag skulle skynda mig att komma tillbaka, för vi skulle ut och åka han och jag. När jag kom tillbaka så kom mäklaren och vi åkte till Solhaga och tittade på det. Arvid sa att jag skulle ha huset och pengar var inga problem. Det här var i november och jag tillträdde i december.

Carin bodde i stan och jag ringde in till henne och sa att jag hade köpt hus. Och det tyckte hon var bra. Hon visste ju att jag var ute efter ett hus. Hon var inte och tittade innan jag bestämde mig, men jag fick nyckel så vi var dit sedan och tittade på det ett par gånger innan vi flyttade in i december 1953. Sedan gifte vi oss på nyårsaftonen i Sala.

Det var mycket bråk om pengar när jag köpte Solhaga. Erik Björlander var präst, Evert var vid järnvägen i stan och Tage vid mejeri. Det var Evert som gjorde upp allt kring affären när jag köpte huset. En av dom skulle ha pengarna omedelbart, direkt. Han kunde inte vänta tills det blev vardag. Det var inte lätt för mig att få tag på pengar en lördag. Det var ju ingen som hade några tre tusen i kontanter på fickan. Men det löste sig och vi kunde telegrafera pengarna till han som hade så bråttom.


Familjebildning

Jag och Carin flyttade in i december 1953. Gifte oss sen på nyårsafton -53. Vi bodde där till 1/4 1959.

Vi hade förlovat oss -51. Det var väl hemma vi gjorde det.
Vet inte vem som friade...... Det kommer jag inte ihåg. Vi prata väl om förlovning båda två, mer eller mindre, så vart det så till sist.
Carin kände en präst som hade varit i Särna. Hon sa åt prästen att han var tvungen att skaffa en karl åt henne. Tiden gick, och så träffte hon honom och hon undrade om han hade fått tag i nån. Men det hade han ju inte. Då får jag väl skaffa en själv då, sa hon. Och så vart det så.
Prästen var i Sala då, det var så att vi gifte oss där. Han trodde vi skulle gifta oss i Särna, då kunde han inte vara med för han skulle vara i Sala då.

Carins far och bror Hans var så envisa att vi skulle gifta oss samtidigt som Hans och Barbro gifte sig. Men det sa jag ifrån. Så det vart inget. Dom gifte sig på sommaren -53. Dom var ju här nere sen när dom hade gift sig. Vi var med på bröllopet, dom åkte VW cabriolet. Det var meningen att dom skulle låna min bil och ut och åka, men jag lånade inte ut den. Jag har aldrig lånat nån bil och inte heller lånat ut nån. Jag skjutsade dom lite här nere. Vi bodde inte i Solhaga då, det gick ju mycket hastigt när vi köpte det på hösten sen.

Barn, det kom väl när det vart en paus så jag kunde ta ledigt ifrån flakena i verkstan. Sen kom det nya flak emellan hela tiden.
Vet inte hur nära förlossningen Carin jobbade eller när hon började igen efteråt, jag hade ju fullt upp med mitt.

Försäljningen av Solhaga gick lite hastigt. Det var David i Hanskestad som ringde: Jag har hört att du ska sälja Solhaga, får vi komma och titta på’t? De kom någon timme senare. Jag visste knappt vem han var. Helge och Svea kände jag väl igen lite. Jag sa att jag ville ha 45 för’t. Det får du inte, sa David, men 43 får du. Och så var den affären uppgjord.
Stenvallen var ju inte alls färdigt. Jag hade väl några månader på mig att göra klart. Det var långt ifrån klart när vi flyttade in på våren 1959. Det blev ju aldrig helt färdigt. Jag skulle låna pengar för att göra färdigt, men jag fick inte låna pengar av någon anledning.



Stenvallen


November 2000.


Länk till Stenvallen Norra, öppnas i eget fönster.
Länk till Stenvallen Södra, öppnas i eget fönster.

Tomten till Stenvallen: Det var hage där och Andersson i Bjärby ägde alltihop. Ola Svensson som då bodde i Stensätter köpte tomt och skulle bygga. Han hade ordnat med avlopp och inteckning. Jag fick överta alltihop. Han var inne hos oss en gång och frågade om jag var intresserad av att köpa tomten för det var nog inget bygge av för honom. Jag sa att det var jag, han kunde väl höra av sig. Sen kom han en lördag halv tolv: nu måste jag ha pengar av dig för klockan tolv står det en bilhandlare uppe vid prästgårdsvägen med en bil jag ska ha och han vill ha kontant betalning. Bilhandlaren hade en växel som jag kunde fått skriva på så att han hade sitt säkrat. Men jag lyckades få fram kontanter, 2.000,-, så det ordnade sig ändå.

Vi bodde redan i Solhaga när jag köpte tomten, så jag hade inte så långt till jobbet på tomten och med bygget och det var ju praktiskt när jag behövde el till olika saker.

När Ola köpte tomten var det en del träd där. Han skulle få ta ner de som var i vägen för honom, sen skulle Andersson ta ner de andra. Men när tiden för Andersson att ta ner dom kom så sågade Ola ner alltihop och sålde det. Stubbarna var ju kvar när jag tog över.
En grävmaskin från Norsholms åkeri tog upp stubbarna. Vi gjorde ju en del jobb åt dom i verkstan. De fick upp det mesta, men jorden var så hård att jag fick spetta och hugga upp en del.

Timmerstommen efter skolan i Skeda/Slaka hade jag köpt flera år tidigare. Den låg uppstaplad nere vid verkstan, och det var många som var där också och ville köpa stockar. Värst var Wilhelmssom på sågen. Han hade ju egen skog och köpte och avverkade, men han trodde att jag skulle sälja stockarna billigt.

Jag satte opp huset med lite hjälp. Arvid Karlsson vid Åkerbogården hjälpte till. Och min farbror Algot Wall. Sen var det väl fler jag lejde in. Jag började bygga -55, det vart aldrig färdigt. Men det gick bra att bo där i alla fall.

Mycket sten var det på tomten. Namnet Stenvallen efter Carins mormors fäbod i Särna var inte så långsökt. Jorden var så hård att jag fick spränga för källaren. Grävmaskinen var för liten och klen för att kunna gräva allt. Jag var inte nere på berget. Olle i Skäggesta hade en kobra eller nåt liknande som han var och borrade med åt mig.
När jag byggde uthuset så räckte det med att gräva. I prästgården var det en stor håla utanför ladugården upp mot vägen. Dit körde vi jorden från uthusets källare. Det syns lite av hålan ännu.



Himmelslund


Länk till Himmelslund, öppnas i eget fönster.

Det var Tage Engerbrektssons föräldrars. Fadern hette Engelbrekt Karlsson. De hade köpt det 1918. Husen uppe på häradsdomargården i Bjärby var dåliga. Tage byggde ladugården 1937. Jag var med och hjälpte till. Han plockade ner det gamla huset och byggde upp ett nytt.



De sålde Himmelslund i slutet på 1940-talet till bröderna Klasson. Först var det Kalle och David. När David gick bort blev det Gustav och Kalle.
Gustav han var sjuklig, hade vatten i kroppen. Han fick lov att åka in till sjukhuset och bli tömd emellanåt. En gång var han ganska dålig när han kom in. Han försvann på sjukhuset en gång. Det hade varit stort hallå och letande. Men till slut var de ju tvungna att ringa hem och tala om att han var försvunnen. Då var det han själv som svarade! Han hade smitit från sjukhuset och tagit bussen hem.

Fattigstugan i Törnevalla köpte Kalle Klasson 1952 av kommunen när vägen nere vid kyrkan skulle rätas. Den var indelad i tre rum och det bodde tre gamla tanter där, Tilda Eriksson var vaktmästare i skolan, Så var det en som heter Klara Ström och så Kristin Hessling.
(Ur hfl Förteckning öfver Sinnessjuke, som egt sitt förstånds fulla bruk:
Kristina Charlotta Hessling född 11/8 1846, ogift vårdad inom fattighuset: Fattig, lugn. Fol. 230
Där står att hon är sinnessjuk, född i Rystad.)

Det översta uthuset i Himmelslund var stall mm från början. Kalle hade höns och kycklingar i alla småhus. Han sålde ägg på torget sen.

Efter Klassons kom Axelius, Bäckehed, Axelius fick ta tillbaka, Esseteg - banditchefen, Sörkvist, Söderberg och Fägerman. Kanske någon mer emellan.



Bjärby banvaktsstuga Klippan


Länk till Klippan, öppnas i eget fönster.

Jag tror banvakt Axelsson bodde där innan han flyttade till Törnevalla banvaktstuga. Där bodde då Karlsson/Klintefelt från Kumla. Klintefelts flyttade ner till banvaktstugan vid Linghems allé och Karl Isaksson köpte Klippan när han började som lantbrevbärare 1928. Han och hans fru Sigrid hade tre barn, Bertil, Judit och så en pojke som blev ihjälsparkad av en häst. Sigrid gick bort och på bönemöte fick Karl tag på Ellen. De var pingstvänner, väldigt mycket pingstvänner.



Stora Bjärby


Länk till Stora Bjärby, öppnas i eget fönster.

Där bodde syskonen Anna, Teodor, Adel och David Persson när jag var liten. Kronofogden tog så småningom gården 1920, Teodor och Abel hade spelat bort alltihop.
Sedan kom det en bonde som hette Karlsson nerifrån Småland. I mitten på 30-talet höll han på och sådde nere mellan järnvägen och vägen. Han hade sin pojke i 6-årsåldern med sig. Pojken sprang ut på vägen och blev ihjälkörd av en bil. Chauffören hade inte en chans, han märkte det inte ens, det var en annan bil som körde ifatt honom och talade om det. När pojken skulle begravas kom det en bil och körde på Axelsson pojke Elis från Törnevalla banvaktstuga. Pojken dog direkt. Efter det kunde inte Karlsson vara kvar i Bjärby.
Karlssons övriga barn: flickan vet jag inget om men de hade en som hette Karl-Erik, han odlade potatis utåt Skänninge till. Nisse i Stohagen köpte potatis av honom till sin Mer-butik. Så hade de en som hette Sven i Mjölby han hade grävmaskiner och bilar, vi byggde flak åt honom, den siste vet jag inte nåt om.
Gunnar och Britta Andersson köpte gården av Karlsson.

I Bjärby bodde det en trädgårdsmästare som hade odlingar i hela trädgården. Men det huset plockade Andersson ner när han kom dit. Det låg ut mot Engelbrektssons. Jag kommer i håg när trädgårdsmästaren var där uppe. De hade en son som hette Folke, han blev chaufför på Nya asfalt och cementgjuteriet i stan.



Affärer i Törnevalla


Huset mittemot Törnevalla ålderdomshem, vid Reva-övergången, byggdes på 20-talet som affär av David Karlsson. När jag gick i skolan var jag in där ibland och handlade åt morsan när jag gick hem. Då fanns bara den affären i Törnevalla. I Linghem fanns två affärer. Sen kom den andra affären när Pettersson kom från Gistad och byggde vid skolan. Sen köpte han David Karlssons affär, la ner den och hade bara den vid skolan. Pettersson hade det inte lätt med skolungarna, de fick gå upp och be om ursäkt, klockare Hahn var med. Jag handlade oftast jäst och socker hos Karlsson. Nån enstaka gång kunde jag få köpa godis för några ören. Hos Pettersson handlade vi inte särskilt mycket. Han sålde väl lite billigare och lurade folk lite mer. Sen gick det inte för honom. Sen kom K.E. Wall. Han hette Karl Erik Gustav Wall, men han ville inte skriva Gustav Wall eftersom farsan hette det. Då tog han K.E. i stället. Så småningom tog sonen Åke Wall över affären. I början av 60-talet gjorde han om affären till snabbköp.



Affärer i Linghem


I Linghem fanns Grips affär mitt emot stationen, det huset finns ju kvar. Så var det en affär mellan bäcken och Askebyvägen. Han som byggde huset hette Karlkvist. Sedan flyttade det dit en Hulda Lundkvist och hade affären. Hon hade en son som gick i skolan ihop med mig.
Det låg två ställen där mellan bäcken och Askebyvägen. Huset längst bort från bron är fortfarande kvar. Affären bostaden och garage eller verkstad låg på rad utmed vägen. Nu finns det bara ett par äppleträd kvar på den platsen.

Grips affär tillhörde Linghems gård. Bäcken gick väldigt krokigt från början och utgjorde gräns mot Gällsta. Bäcken hade rätats ut och när Albert Andersson dött och tomten skulle mätas ut blev det problem. Det var Hjalmar, jag och lantmätaren. Vi satte ut plintar, men det stämde ju inte alls med gamla kartan. Vi fick göra om det flera gånger. Gällsta och Linghem fick byta mark med varandra.
Marken förbi Bäckliden till och med Knutsson garage tillhörde Linghems Gård. Det var ju gränsen mellan Törnevalla och Vårdsberg också. Affärshuset byggdes på 1800-talet, men jag vet inte om det var före eller efter att järnvägen byggdes. Vi handlade mest hos Grip, men även en del hos Lundkvist. I huset bortom Lundkvists affär bodde bla Valter Pettersson, Persson och hans Hildur. Perssons flyttade ju bort till Löthagen(???) vid järnvägsundergången sedan. Det ägde Hildurs föräldrar då. Hildur föddes i en av järnvägsbostäderna.
Inne i butikerna hände det lite selar, skor, lampor. Det var en disk med en våg som vägde knappt...



Skolan


Första och andra klass hette min fröken Karin Seger. Maria Bergström hade samma tjänst, de turades om att börja med första klass vartannat år. Det var alltså inte B-form.
Tredje och fjärde klass hade jag Dagmar Nilsson/Brånby.
Sedan blev det Hahn i femte och sjätte klass.
På våren efter sexan hade vi fortsättningsskola i sex veckor för Hahn. Men vi lärde oss just inget.

I en skrift om klockare i Linköpings kommun stod det att Albert Hahn i Törnevalla hade fått fina utmärkelser. Men det stod inget om hur han klådde ungarna i skolan. En bondson i klassen kunde göra precis vad som helst utan påföljd.
Fanns det minsta anledning så skrek klockarn ”det är du som har gjort’et!” och så fick den han pekade på stryk. Det var oftast Karl-Erik ”Kicken” Karlsson. Och så fick han stryk. Massor av stryk. Till slut hade han med sig ett brev från sin far till klockarn, då först blev det slut på misshandeln.
Ivar Klintefelt/Karlsson, fick också mycket stryk. Tvillingsystern skvallrade ”vill inte kantorn ge Ivar stryk för han gjorde inte det och det när vi hade möte” De var ju pingstvänner. Kantorn ställde villigt upp.
Albert Hahn, det står väl mycket skrivet om en’, om de där klockerna han gjorde så dom ringde klockan 8 eller vad det var, och sen när de skulle ha rast så ringde klockan, sen ringde den efter 10 minuter igen. Den vart mycket berömd i Sverige. Han var lite uppfinnare. Sen var han väl med i lite kommunala styrelser och sånt där.

Seger var en trevlig lärarinna. När hon fyllde år någon gång på 60-70-talet ringde jag och gratulerade henne.

På den tiden fick man inte lära sig läsa innan man började första klass. Vi satt två och två i bänkarna som satt ihop med stolen.
Det fanns en järnspis att elda i de två salarna på övre våningen. Där nere var det någon luftvärme som Hahn hade hittat på. Lärarna satt ju närmast värmekällan. Vi barn hade det ganska kallt på vintern, men det vara bara att ta på sig kläder.
De flesta hade med sig matsäck till skolan. Några få kunde gå hem och äta. Jag hade smörgås med ost eller honung för det mesta. Och så en flaska med mjölk eller saft.
Källaren under skolan grävdes ut senare. I uthuset var det dass mm. Slöjd hade vi pojkar i Törnevalla prästgård i flygeln. Flickorna satt kvar i skolan på sin slöjd.
Nuvarande församlingshemmet beboddes av vaktmästaren Samuelsson, en liten gubbe. Kantorsbostaden fanns inte då.
Stål kom hit 1950. Schelinsstället bredvid fd Walls affär fanns då, men det var det enda på den sidan Skrukebyvägen.



Ålderdomshemmet


Ålderdomshemmet flyttades och vändes 90° när vägen byggdes om 1952. Det var då som Kalle Klasson köpte den lilla stugan och flyttade den till Himmelslund. Sen blev det inget ålderdomshem längre. Nu kallas det för sockenstugan. Farsan var på ålderdomshemmet i Gistad innan han kom till Bäckliden i Linghem.



Prästen - prästgården


Länk till Semdby - prästgården, öppnas i eget fönster.

Robert Hjälmdal hette prästen, samma som konfirmerade mej och döpte Inga i Solhaga.

Kyrkstallet låg där gravkapellet nu ligger, upp emot stenmuren. Det var likbod och stall. Steiler som körde buss ville ha bort stallet så han skulle kunna få in pengar på att skjutsa med bussen till kyrkan. Stallet var i dåligt skick när det revs. Och sedan byggdes gravkapellet.

Gamla prästgården var en och en halvplans hus. Den köpte plåtslagaren i Berglid. Han skulle sätta upp huset där uppe nån stans. Men det flöt bort.
Det kom folk och ville köpa en och annan stock, han köpte brännvin för pengarna och sen blev det väl ved av resten. Ha la upp det fint där hemma, varje sida för sig. Men sen gick det ju inte att sätta upp något hus när det saknades stockar. Timret flöt iväg.

Axel Andersson i Karlsborg, det var gamlebonn i prästgårn. Han hade prästgårn på arrende, sen hade han väl lite uppdrag och lite sånt där. Han köpte Kalsborg det när han lämnade prästgården 1944.

Sen kom sönerna Gustav och Karl-Axel och tog över’t, det var väl -44. Gustav var ganska ung då. De är ju borta nu de flesta, han hade ju flera barn.
Gustav han hängde sig ju, jag var skolkamrat med en flicka, hon gick oxå bort mycket tidigt. Karl-Axel dog naturligt, sen var det ju fler flickor, vet inte hur det gick för dom.

Axel Andersson är gamlebonn i prästgårn. Det är Gustavs och Karl-Axels far, Tomas farfar.

Jag jobbade i Prästgårn ett tag. Då köpte dom ny traktor, en Munktellare som dom hämta vid Linghem. Sen vet jag att det gick flera månader så fick Karl-Axel brev från Munktells att han skulle skriva opp om det var nåra fel på’n, för han visa brevet för mej. Så skulle dom åtgärda det. Och jag skrev opp mycke fel och då fick han svar att: Skick å med traktorförarn, för det är fel på honom, traktorn är besiktigad, mente dom.
Å det kom ut en kille från Katrineholm. Dom gjorde Munktellarna där. Han menade det att det är inget fel för den är besiktigad ett par gånger. Vi ska gå och titta pån. Och det gjorde vi och det rann ju olja överallt ur packningarna. Han stog och titta en stund, sen sa han hörrdu den här måste vi ta in till verkstan! Jag fick vara kvar.

Det var åt Karl-Axel och Gustav jag jobbade. Det var inte så länge. Sen hålldes jag och plöjde. De andra körde ju gengas, men vi fick nåt tjockt mölja att köra på så att jag var nere i Lillkyrka, Skrukeby, Östra Harg och plöjde på hösten med prästgårns traktor. Då skulle jag ha 1,50 i timman. Jäms över. Och det fick jag.
Jag var nere i Bjärkesta också och plöjde åt Birger Wall. Jag var ute och tröska neråt Lillkyrka på prästgårns uppdrag.
Sen när jag hade slutat och plöjt och det hade frusit igen, då sa Karl-Axel så här: Nu har jag inte mer jobb åt dej, så nu får du återkomma i vår. Så kan en ju inte ha’t mä jobb.

Då satte vi igång och bygga verkstan.
Ivan gick på lina, han var väl möbelsnickare annars. Halva dan gick väl åt till att gå på lina, det var sånt därnt han hålldes med, cirkuskonster.
Han hade ju en del maskiner, han hade ju hyvel och bandsåg och lite, och det gick ju åt. Nu hade det ju varit bättre att starta verkstan själv och köpa egna maskiner. Det fungerade rätt så bra i verkstan tillsammans med Ivan, ända till Erik kom hem och började lägga sej i. Sen började det....... Vi trivdes bra innan. Sen när han började på, tog hand om nycklarna till bilen och bar dom i fickan så vi inte kom åt den.....



Mejeriet


Länk till Mejeriet, öppnas i eget fönster.

hörde till Linghems gård. Först var det för brännvinsbränning. Det fanns stora tunnor kvar under byggningen på 40-talet. De slog jag sönder och bar ut när det skulle bli auktion. I byggningen bodde maskinisten och kanske annan personal också. Uppe i själva mejeriet fanns ett rum där det bodde personal. Det gick en vattenledning från mejeriet opp till Linghems gård. Där fanns ett stort vattenkar i lagårn. Från mejeriet pumpades det upp vatten dit. Sen var det självrinning ut till korna. Gården tog allt vatten nere ifrån mejeriet. På 40-talet lades mejerihanteringen ner och efter att ha stått tomt ett tag kom Lennart Eklund och en till dit och torkade ägg. Senare torkade de även blod.
Det var mycket fruntimmer som jobbade där nere med att knäcka ägg. Det kom hela järnvägsvagnar med ägg. Äggpulvret gick väl mest till bagerier.
Vid mejeriet var det en stor damm där de tog is vintertiden. Det behövdes ju till mjölken. Isen lades i isdös. En isdös byggdes med plankor runt om. Isen som sågats i 50-60 cm stora bitar packades tätt så de frös ihop sedan. Sågspån fylldes på ca 25 cm runt om och ovanpå. Det isolerade fullgott. Man hade alltid is för två år på lager.
Magnusson kom till mejeriet och startade tvätt i mitten av 60-talet. Jag jobbade ju hos Wilhelmsson på sågen, blev osams med honom och slutade. Började sedan åt Magnusson med att köra tvätt till Oxelösund, Finspång, Norrköping. Han höll nog på med lite kuckel där nere. Han sålde visst byggningen och sedan tog de mejeriet. Byggningen är kvar men mejeriet är rivet.



Mjölkskjutsar


Jag minns inte den första bilen jag såg, inte när jag åkte bil eller tåg första gången. Bilarna gick inte tätt när jag var liten. Om en häst var på vägen när det kom en bil så gick det inte att hålla hästen, så rädd blev den. Man såg ju de hästdragna mjölkskjutsarna till mejeriet ute på vägen. Bönderna fick själva ordna att mjölken kom till mejeriet Bönderna hade mjölkpallar som var lika höga som vagnen. Skäggesta körde sin och Prästgårdens mjölk tillsammans. I Törnevalla var det också flera bönder som körde tillsammans. Revabönderna hade en som körde. I Bjärbybyn var det ju tre bönder som hade mjölk att köra. De tog även mjölken från Lidbergs i Berglid. Men de hade bara en ko, så det blev inte så mycket mjölk. Om de skickade en liter mjölk så tog de tillbaka 5 liter skummjölk, de tog tillbaka mycket mer än de skickade. I Bjärby var det Tage som körde på slutet. Ling som bodde hos oss körde från Skavesta när han jobbade där. Det är ju med på ett av fotona från hans byrå. Han blev ju sedan maskinist i Linghems mejeri.



Magasinet


Länk till Magasinet, öppnas i eget fönster.

Det som var mitt för mejeriet det var järnvägens godsmagasin, det är rivet nu.
Det andra som är kvar nu, var bara en liten byggning som de byggt till och byggt till. Leonard Pettersson ägde det först. När han blev gammal var det Evert och Ernst Hagström som köpte det. De köpte upp spannmål av bönderna och hade huset som magasin. De sålde sedan till centralföreningen.
Silon byggdes 1956.



Kvarnen


Länk till Kvarnen, öppnas i eget fönster.

Kock i Ringantorp, Vårdsberg, och Albert Andersson i Linghem var osams. Kock hade kvarn i Ringantorp. Han ville köpa tomt i Linghem och bygga. Men det fick han inte. Han hyrde av järnvägen en bit och satte upp kvarn.
Under kriget maldes det mycket här nere, med lite fiffel med malkort. Byråkratin kring ransoneringskort under kriget var nästan som EU.
Befallaren Herman Karlsson vid Linghems gård var mycket för folket. Han samlade ihop malkorten för tex vete. Om de hade tex 25 kg så samlade han ihop 10 stycken. Så körde han ner 250 kg till kvarnen och malde det på malkorten. Så delades mjölet mellan ett par familjer. Sen körde han ner 250 kg igen. Så höll det på tills alla hade malt allt det behövde. Sedan stämplades korten av den hygglige mjölnaren.
Det var kontroller undan för undan, men de kunde inte veta hur många gånger det var malt 250 kg på de aktuella korten.
En gång kom farsan ner och skulle hämta mjöl. Då kom mjölnaren ut och sa att han fick lugna sig nån dag, det var inte färdigt än. Då gick kontrollanten omkring i kvarnen.
Var man osams med mjölnaren så gick det inte att få malt ett enda kilo utöver vad man hade kort för. Man fick tillbaka överskottet omalt. Medan andra kunde få malt många gånger på samma ransoneringskort. Så det ville till att hålla sig väl med honom.
Det var ju så på alla andra ställen också. Det var mycket som maldes i lönndom.



Vägar


De körde med häst och snöplog. Ett år, 1929, var det så mycket snö att bilarna satt fast i backen upp mot Holmedal. Det var Stora Bjärby som hade den vägsträckan upp till oss. Bilarna satt fast så att de fick plöja med hästplog och skotta för hand.
Sedan bildades vägförvaltningen i början av 30-talet. De köpte bil med snöplog som de körde med. Det var mycket folk med lastbilen när de plogade. Om det var en snödriva så gick de av och skottade för hand innan bilen körde fram. När de skulle sanda stod det 3-5 på flaket med varsin skyffel och pinne och petade av sanden.
Vägen sladdades ibland, sedan kom riktiga motordrivna väghyvlar.
På vårarna blev vägen spårig. Kom man i ett spår med bildäcken så fick man följa det spåret. men det var inte så att de sjönk och fastnade i leran.
Det var många som åkte i diket. Det var en som kom in till oss. Han kom in i trägårn mellan huset och ladugården och gjorde några volter. Vi var ute, jag kunde väl inte göra så mycket men farsan var ute och så kom det väl någon så dom kunde vända bilen rätt så de kunde åka igen. De gjorde sig inte illa.
En annan gång var det någon som åkte in i trägårn och åkte runt ett äppleträd. Vi så spåren när vi kom ut på morron.




Utanför Falkenborg. Holmedal och kyrkan i bakgrunden.


Nuförtiden är det inte mycket dikesåkningar i förhållande till bilantalet mot vad det var förr.

Farsan hade en vägsträcka på ca 60 meter som han skulle sanda och hålla iordning. Det var ju skillnad på 4 tunnland och Bjärby 110 tunnland. Vägsträckan var i förhållande till gårdens storlek.
Vägen förbi Falkenborg har byggts om i flera etapper. Sista gången var på 50-talet.


Vägbygge 1951.


Först gick vägen högre än gårdsplanen. Sen gjorde de om så att vägen var på samma höjd som gårdsplanen. Vägförvaltningen hade vår gårdsplan att vända på. De frågade om de fick och så körde de dit ett lass grus.
Den nya vägen från vår trädgård till Östra Hargsvägen belades med betong när den byggdes 1939. Det är ca 1.850 meter.


Falkenborg och Gustavs 60 meter vägansvar 1937.


Vägen mot Törnevalla blev inte belagd förrän den byggdes om 1952. Först var det betong, sedan asfalterade dom den gång på gång, men skarvarna kom fram igenom asfalten. För några år sedan (sagt 2000) gick en gubbe med en tysk maskin och ”stampade” sönder betongen.

Vägförvaltningen byggde i Gistad efter 1940. De hade ett garage ungefär mitt för Knutssons garage i Linghem. Vägen gick rätt så tvärt vid undergången. Den gick precis utmed järnvägen så det var svårt att svänga. De byggde om och la ut vägen och där byggde de ett garage. Garaget är rivet nu, det som står kvar är järnvägens.
Vägverket ville köpa Löthagen, vid Ö Hargsvägen av Linghemarn. Han begärde ett pris, men när affären skulle göras upp så ville han ha mer. Då köpte de mark nere i Gistad i stället. När de skulle utöka i Gistad fick de i alla fall lov att köpa av Linghemarn för han hade köpt Kumla-gården....



Kommunikationer


När vi skulle till stan åkte vi tåg eller cykel. Bussen började gå på 30-talet. Det fanns en nere vid Linghem, Steiler, men han gick bara vissa dagar.
Närlinger började på 30-talet. Det var någon annan som startade bussbolaget, men en gång blev han stående med bussen nere på Gällsta utjord. Passagerarna fick ta vägen vart de ville, en del kom ju opp till oss. Sen vart det slut för honom och Närlinger tog över.

Snälltågen passerade Linghem med en fantastisk hastighet, 60 km/t. Men alla andra persontåg stannade i Linghem.
Törnevalla var bara hållplats, det innebar att man inte kunde hämta och lämna gods eller paket där. Men de flesta tågen stannade även där. Erik Carlegrim, några andra bondsöner och klockare Hahn son ordnade så att tågen stannade i Törnevalla. De gick i skolan i stan och fick annars gå ner till Linghem. Så det var ju en stor lättnad för dem. Sen byggde de till det med väntsal och biljettförsäljning.
Ola Svensson, som jag köpte tomten av, bodde i själva stationshuset i Törnevalla. Han bodde i Stensätter före eller efter det.
Rut Björlander bodde inte i stationen utan hemma i Solhaga.



Järnvägen


Det fanns två personalbostäder för järnvägen, en liten stuga med två lägenheter och ett större hus med flera lägenheter, de är kvar båda två. Banvaktstugan bredvid allén är borta, där finns bara källarn och fruktträden kvar.



Banvaktsstugan i Törnevalla


Till stugan hörde en ladugård med plats för ett par kor, kalvkätte och lite höns. Och sedan slog de banslänterna så de fick hö.
När de sålde korna fick jag slå banslänterna åt farsan från Linghemsbron och ner till Gistad. Vi hade ju bara 4 tunnland jord med växelbruk. Vete, havre, kålrötter och lite hö på olika bitar. Det blev inte mycket av varje sort. Sedan hjälpte banvakterna oss att köra hem höet mellan tågen. Vi körde på dressin och om det kom ett tåg var det bara att stjälpa ner det i diket. Det var för tungt för att vi skulle kunna lyfta över det på andra spåret. Sen var det att lasta opp det och köra hem det vid övergångarna. Ibland slog vi landsvägsslänterna. Det var mer hästskit än avgaser i dikena.
Vi hade ingenstans att släppa ut djuren. För det mesta fick korna stå inne året runt. Marken mellan vägen, järnvägen vid Linghemsbron hade Albert Andersson till att ha hästar och föl. Då blev de tåg- och bilsäkra när de hade gått där en eller ett par somrar. Förr fick man leda hästarna när det kom bilar.


En Scania har passerat och hästen har fått panik.
Nära blivande Falkenborg, 1901


I Törnevalla låg stationen innanför järnvägen och banvaktstugan mellan vägen och järnvägen. De sista i den banvaktstugan var nog Axelsson. De flyttade sedan till Gräshagen.



Polis


Fjärdingsman Kalle Karlsson i Gåslöt. Han ryckte ut på cykel ibland och ibland hade han en bil och åkte i. Han var bara ute när det hände nåt.
Om en bil åkte i diket larmade man inte nån polis, det var bara att dra upp den.
De som fångades kördes in till stan. Polishuset i Linghem byggdes i slutet av 40-talet. Där blev det två finkor i källaren. Där inne fanns säng och fastgjuten toalett och tvättställ. Det var galler uppifrån och ner för fönstergluggen. De tog in ett par i finkan, en av dom hängde utanför och skulle ut. Då fick jag komma dit och svetsa dit tvärgående galler så det blev mindre hål så de inte kunde komma ut.
En polis hette Karl-Erik Karlsson, en annan Lundberg.



Brandbilen


Den stod i garaget under polishuset. Det var Persson (gift med lärarinnan Hildur) som hade hand om det där. Vilka som var med i kåren vet jag inte. Ivan tjatade de mycket på, men mej frågade dom aldrig.
Persson var ju brandchef och skulle åka runt. Han var i Falkenborg när de sköt i berget för vägbygge och tittade på kakelugnarna som spruckit. Han sa att det var inga fel på kakelugnarna, det var bara att köpa lite gips och fylla i. Fast det rök ut överallt. Jag bråkade mycket om det där tills jag fick rätt. Efter de drabbningarna med mej fick han sluta.
De hade ju brandkår i Gistad och där var det en som hette Sture Johansson, han fick bli brandchef i Gistad/Törnevalla.



Åkerbogården.


Länk till Åkerbogården.

Åkerbogården, nazisterna var med och byggde opp det och var delägare på nåt vis.
Det var mycket tillställningar och så hade vi gymnastik där en gång i veckan. Det var Ivan som började med det där. JUF hade det. Jordbrukarnas ungdomsförening, en var ju med där är klart. Jag var väl 12-15 år när jag kom med där. Sen Ivan, han låg i och tränade och jag jobbade ju sen i Linghemsgård, det gick inte och hålla på och träna efter kl 8-9 på kvällen när man hade slutat för dan.


Oppe i Anderssons (Stora Bjärby) hage är en stor tomt vi odlade opp som det inte är nåra stenar på, det är bortåt Gräshagen till. Så där tränade vi 1-2 ggr vecka. Vi tränade utomhus. När jag vart äldre och jobbade så gick det inte och hålla på mer.
Gruppen Wigos var ute på lite tillställningar. Det var trevligt. Det är klart att om inte alla var, så gick det ju inte. Ibland om en skulle träna när man hade gått och lastat hela dan - armarna var ju så här.... Det gick inte, gick inte att stå på händer då.
Det var en som hette Göte Widh han bodde i huset som Knutsson hade mellan bana och vägen. Gösta Johansson kom från Olgagården. En del var väl yngre än mej. så var det en Gösta...... han dog sen, han var inte med så länge, han var bortifrån Bjursholmen. Vi körde lite..... Detvar skojigt! Det var det.


Måste vara svårt att träna på detta om inte alla är på plats....


De bildade NTO nykterhetsorganisation -37 och då gick jag med där. Det gick över till IOGT sen. Jag var med vid bildandet, men inte i styrelsen. Det var ett stort gäng. Ernst Johansson, var med och styrede. Ernst han var forare oppe i Gällsta, sen när han vart gammal vart han vaktmästare i Åkerbogården, han bodde där och skötte det. Han och hans son var med i NTO samtidigt som jag.
Vi hade våra möten IOGT, sen åkte vi på andras möten, det var trevligt. Vet inte så noga vad dom gjorde mer. Gökotta var det väl ibland.


Gökotta med NTO 1937. Elis längst till höger med packning.


Syskonen Gustafsson i Stohagen i Östra Harg, jag vet inte hur det kommer sig att dom var med i Linghems IOGT. Lasse, Hasse, Nisse, Bengt, Elsa. Arne var nog inte med, han flyttade, men dom andra var med. Det var där i IOGT jag träffade Carin, det var -49. Vet inte riktigt hur det gick till. Det kom väl an på Lasse i Stohagen, han kände henne på nåt vis, hur det vet jag inte. Det var där vi träffades och sen fortsatte det.


Elis och Carin 1974.



Linghems gård


Länk till Linghems gård, öppnas i eget fönster.

Före -35 då var jag väl inte ute så mycket. Då var det Albert Andersson som ägde det. Han var ogift. Vet inte hur länge han hade haft det. Sen hade han sin syster som hushållade för honom. Sen dog hon och sen hade han lite andra som hushållade för honom. Det var i det stora vita huset. Där bodde han ensam. Han hade plats.... Vet inget om vad som var före honom. Han kallades Patron Andersson. Det var Albert Andersson som hade köpt upp jord, 13-14 gårdar. Han dog kring -42. Han hade kvar gårn hela tiden, sen körde stärbhuset ett år ungefär.


Lingheimer


Sen var det auktion, då köpte Ivar Johansson, kring -43-44. Han hade vatt nere i Småland på ett ställe, sen flyttade han opp till Sörmland och var där någa år, sen köpte han Linghem och flyttade hit.
Han hade familj, hade tre pojkar och en flicka. Jag var inte mer än 10-12 år när dom kom. En hette Lasse, Karl-Ivar vart kvar på gårn, Gunnar flyttade ner åt Skånehållet, Gun-Britt hon var i Jönköping ett tag, det vet jag. Lars var yngst, av honom var det fyllo. Han flyttade först till Kumla gård i Gistad, sen flyttade han till Hassla åt Klockrike till, sen dog han ung. Gunnar det vart väl också lite fylllo. Karl-Ivar var kvar. Det var dom som tog sig namnet Lingheimer, det var väl finare än Johansson.



Skötsel av diken


Sen har dom ju ett stort dike som går ut genom Gällstadgårdarna, Gustav Larsson, Ernst Larsson och genom Linghem neråt Skavesta, ner till Bjärkesta och ner till sjön. Och där är ju olika företag och föreningar bildats. Gällsta och Linghem och jag vet inte om Skavesta där med. Förening. Då var Ernst Larsson ordförande i det där företaget. Sen skulle Lingheimer bli, förstås. Han skulle ha allt. Och han började genast på och se efter hur dant dom hadde’t med kassan, för det hade växt igen alltihop, inget hade dom kostat på det där diket. Då begärde Lingheimer att det skulle antingen rensas eller så skulle det bli utdelning på pengarna. Och det vart utdelning. Så han fick mellan 12-13 tusen. Farsan fick nåt på 65 kronor på sin del på det där diket. Dom har väl rensat sen efteråt nån gång. Det var mycket penar då, på den tiden. Det vet jag, han fick mellan 60 och 65 kronor. De fick ju betala på den kommunala skattsedeln varje år, det var ju bara ett par kronor var gång, det var inga stora summor.



Löner


När jag började jobba på Linghems gård var det åt Albert Anderdersson. Jag hade 17 öre i timman. Jag var väl 18 år. Dom gamla gubbarna som tex Hjalmar Karlsson, han hade väl 19 öre i timman. Ringstorparn, som dom kallade, Kickens far, han hade ju nåt på 60 kr i månan och så stat. Det innebar att han fick vete, råg, ärter, havre, mjölk, bostad, ved. Så dom hade inte så mycket betalt.
Det var det första avlönade jobbet. Jag fick vara där lite sommartid, så det var inte för jämnan inte.

Farsan hade värk i armar och leder så jag var hemma och skötte det hemma en hel del. Det var visst reumatiskt han hade. Sen vart jag ju mer och mer i Linghem, vet inte om jag ska räkna att jag var fast anställd.



Arbetarna


På gårn bodde omkring 8-10 personer. Sen var det löst folk som bodde utikring, som jag, jag bodde ju inte på gårn. Det var arbetare som bodde i arbetarebostäder på gårn alltså. Sen var det ju fler som bodde utikring. Vid skörden och så där var vi väl 15-17 stycken som jobbade.



Djur


Först hade han en massa kor, sen hade han svin, nu vet jag inte om han har ungdjur eller hur det är. En är ju aldrig åt dom där hållena, nu när dom går på bete vet man ju inte vems det är. Det har ju gått ungdjur i hagen där vi hade verkstan, men om det är hanses det vet man ju inte.

Hästar hade vi gott om, vi hade 27 stycken ett tag. Men då hade dom ju bara en traktor. Nu vet jag inte hur många dom har, dom har en för varje maskin tycker jag.


Linghems gårds ägor 1938.

Traktorkörning


Sen började jag på att köra traktor där oppe när jag var 20-21 år. Hade inte bilkörkort då, det behövdes inte körkort till traktor. Då hade jag mycket betalt, 1,05 i timman. Det var mycket på den tiden.

När Albert Andersson bodde där hade han två Kähs, sen hade han en gammal Ford som inte gick att köra med. Men han hade gengas bara på en Kähs.
Linghemmarn hade med sig en traktor, en Harry Wester, och köpte en Kähs på auktionen efter Albert Andersson, den var alltså kvar på gården sen förut.
Det var en Kähs, sen vart det ju gengas på den, fick köra den ensammen så det vart mycket åka på kvällar och nätter. Jag körde på åkrarna, plöjde, harvade, vältade. Det fanns ju inte gummihjul på den tin inte. Det var järnhjul med dobbar i. Såna där höga på kant så det inte skulle slira. Det var järnhjul till traktorn jag hade i Stenvallen sen också.

Traktorkörningskurs, läste det på Hermods. Det var på eget initiativ. Sen var det väl en kurs när gengasen kom, det var så att här ska du hälla i kol och här ska du tända. Här ska du veva, det var väl allt.

Sen vart ju pojkarna så gamla så sen skulle ju dom köra ibland. Dom var 5 plus jag, vi var 6 stycken som skulle köra och så skulle jag hålla dom där iordning. Det var inte lätt inte. Men det gick. De var aldrig ståendes.



Gengas


Gengasen, de hade ju en stor tunna, nåt på 50 cm i diameter, och det var som två tunner inni varandra med ett mellanrum mellan. Sen längst ner var det som en kona med nåt gjutgods i och där var ett hål på 10 cm kanske, i botten. Och så skulle det tändas där nere i vissa lucker och sen skulle det surnas gas från ven och upp i den där dubbelmantlade och in i motorn. Och sen köra en timma eller två och så öppna man lucka oppifrån och stoppa i ett par hektoliter ved.
Och sen var det stora behållare så dom kunde ta bort vattnet, det vart ju mycket kondens om inte ven var torr ordentligt. Kondensvattnet släpptes ut geom lucker i behållarna. Det släpptes inte ut vartefter när man körde utan då stanna man och öppna luckan. Det var en hel vetenskap.

Det gick bättre att köra på färsk ved än på ved som hade legat en vinter. Det vart mer fukt och kondens. Han gick mycket bättre påt. Vi hade ju lite som hade legat en vinter, och det var ju torrt, han gick inte bra på’t.
Den allra bätsta veden? Träslaget hade inte nån betydelse. Om det var lös ved, som gran då gick det bara åt lite mer ved, var det annat hårt, ek eller nåt, då gick det åt mindre. Sen skulle man såga’t i ungefär 10 cm långa bitar. Stoppa man i större gick väl det bra det med, men det gick ju inte för många långa bitar. Sen klyva’t då i småbitar. Kvistar och grenar kunde gå det med, allting gick.
Det var därför det var så rent utmed dikena förr. Då höll bönderna efter det här sly och sånt som kom opp.
Sen när oljan kom tillbaka hade ingen tid, det gick ju mycket fortare att köra. De körde ju bilarna på gengasen, 80-90 km/h gick det kanske om det var riktigt bra vägar, 60-70 var det väl kanske dom körde. Dom höll sig väl kring 70 då även när bensinen kom tillbaka.

Jag körde aldrig bil under kriget, jag tog körkort -46. Så jag har inte kört gengasbil. Traktor har jag ju kört, men det var inte gott att ge sig ut på vägarna med dom där dobbarna, det undvek man ju.



Redskapen


Traktorredskapen då var precis samma som dom har nu fast dom är större. Idealsladdar, vältar, plog, tallriksharv den körde dom ju med, först med hästar och sen tog dom en till traktor, sen vart det det sämsta tänkbara redskap, den var precis oduglig. Nu har di ju precis samma fast andra dimmensioner och nu är det ju bland det bästa. Var det mycket ogräs och kvickrot så skar den sönder i småbitar, sen spred det sej, ju mer di körde ju mer vart det. Men nu är han bäst. Nu sprutar dom ogräset. Pinnharven är bättre mot ogräs.
Såmaskin och sånt där, det fanns i stort sett precis samma. Som det är nu. Fast om jag sär, en såmaskin är väl 3-4 meter större.

Självgående tröska, det var väl -44. Då kom den dit där Bäckliden är nu, det var det första. Där skulle pojkarna köra, för det var nära vägen, sen när det kom längre bort från vägen då fick jag köra. Oppe vid gårn och den vägen, det är ju en bit mot längre in på gärdet där fick jag köra.


Tröskning

Självbindare.

Vi slog med självbindare, först tog den av det, sen gick det opp och band om med snöre eller bindarn till necker. Sen satte vi opp det i krakar, när det hade stått en tid så det var torrt, då körde vi in det. En del stog för sig själv, en del stog med stakar och så. Ställde emot, sen la över nåra necker som en hatt så att vattnet skulle rinna av så axena var alltid torra.


Neckerna uppsatta i krakar 1937.


Sen körde vi in’et i logen.
Där oppe la vi’t på var sin sida om körbana så det var tomt under körbana. Och sen när det hade torkat och vi fick tid då kunde vi tröska en dag.
Det fanns eget tröskverk på Linghems gård. Förr i tin då hade dom ju en ångmaskin långt bort och elda med ved. Dom kunde ju inte ha ångmaskin så nära lagårn inte. Så hade dom linbock, stålvajer och drog från ångmaskin och till den där linbocken. Sen va det då ett hjul på den som linan gick i och sen från den bocken var det ett hjul som drog opp tröskverket. Det var vajrar från ångmaksin.
Sen vart det elektriskt och då kunde man ju ha motorn inne under körbana till tröskverket.
Vi körde tröskverket lite då och då, dels hade vi en löspress som en hade i bana, under körbana. Och då när di körde, då gick halmen från tröskverket i den där löspressen och sen sköt den framför sig opp till lagårn så då fick kora halmen. Det vart balar av det. Och så vart det unna för unna. Då kunde en ju inte göre mer. Då gjorde dom så att ibland la dom det åt den sidan och ibland åt den. Då körde dom så det vart fullt där oppe i närheten, sen sköt dom opp och fortsatte sen en annan gång.


Tröskverket på Linghems gård 1938.

Säden


Säa förvarades i olika magasin. Det var alltid vete som skulle opp på översta vångingen, 2-3 våningar opp. Idéer.... Det som var lätt, havret, det skulle läggas längst ner. Havret var lättare än vetet. Di vägde säcka och det skulle vara 100 kg vete i, å det skulle opp på tredje vinn. Det skulle bäres opp. Där var det ingen vinsch. Havren den vägde ungefär 75 kg, den behövde inte bäras så högt upp. Det har jag varit med och bärt.



Råttor


Det gick väl in råtter och åt när dom behövde. Det var ju så ute i logen när de hade säden inne, råttera gick ju utefter väggarna. Dom följde ju med in i tröskverket många gånger. Så var det. Jo jag mata ju ibland, ibland skötte jag verket, så det vet jag ju. Det fanns stora råtter, det var ju så blon stänkte när dom kom in i cylindern. Dom hade ju hela logen och lagårn och va. Dom levde gott.



Gällstagårdarna


Länk till Gällsta, öppnas i eget fönster.

Gällsta det är tre gårdar, 4 med farsans. Gällsta 1. Vet faktiskt inte hur det var i början.

Ernst Larsson hade en, Gustav Larsson hade en och Linghems gård hade en. Farsan hade Gällsta 1, grenadjärstorp eller knekttorp.
Det är mycket som är Gällsta. En del är Linghem. Där Post-Larsson bodde neråt Linköping till, det tillhörde Linghems gård och Griphs gamla affär tillhörde Linghem. Polishuset hörde till Linghems gård, mejeriet hörde oxå dit. Sen köpte ju Albert Andersson Röde Gällsta som ligger mitt för silon. Det som är åt Leca till. Det tillhör Gällsta. Sen hade dom utjord bortåt Holmedal till. Gustav hade ju 12 tunland, Ernst Larsson hade 8, den här andra Gällstagårn hade 16. Gällsta är rörigt, det är mycket gårdar och boställen.



Älvesta - sågen


Länk till Älvestad, öppnas i eget fönster.

Gårn heter Älvestad, det är ju flera gårdar där. Klintorp ligger där också. Det var en Älvestadgård där oppe..... killen som hadd’et sist var borta och hjälpte nån med hö som skulle blåsas in. En fläktvinge lossna och slog ihjäl’en. Han var från Älvestad.
Jag känner inte till’et så mycket där borta. Det är ju flera Älvestadgårdar, var inte där borta så mycke.
Så kallade Kalle Glader bodde där borta, mot Skyttbo. Karlströms Skyttbo tillhör Linghems gård, det har Alvar och Britta Eriksson nu (2000).



Sågen


Länk till Wilhelmssons Trävaru, öppnas i eget fönster.

Det började nån gång på 50-talet. Det var Ingvar Wilhelmsson som startade opp sågen från början. Han köpte bilen utav Ernst Larsson, men han körde inte så länge där förrän han började handla med timmer.
Sen hade han en såg ute vid Överby i Gistad, mellan bana och vägen. Men det vart ju för smått.
Sen ville han hyra av oss på vår tomt, men det var ju för smått där också vid verkstan. Och vi ville inte hyra ut heller.
Sen köpte han den där gårn där Göth kommer ifrån, han som är i Skäggesta nu (2000), om det är andra generation, eller? Men i alla fall där starta han, sen byggde han ut det där undan för undan.

Det var väl omkring 62 jag började där som reparatör. Jag trivdes där oppe, det gjorde jag. Hade bra vilkor, jobbade bara när Inga var i skolan, jag var hemma när hon kom hem på eftermiddan.
Jag gick ju lite som jag ville där oppe. Sen vart vi osams och han körde hem mej.



Sen då?



80-årsdagen 1999


När Elis slutat på sågen jobbade han med utgångspunkt hemifrån. Han hade ju kvar alla maskiner som gällde metallhantering efter verkstan. Dom delade upp det, Ivan hade tagit hand om alla snickerimaskiner. Så svetsen gick varm där hemma. Dessutom hjälpte han folk att t.ex. måla och tapetsera.
Han hade en stor jordfräs och åkte runt och fräste trädgårdsland och nya gräsmattor åt folk.
Till traktorn hade han en stor spruta så som han åkte runt med och besprutade fruktträd. Minns inte vad giftet hette, men jag kommer ihåg lukten..... Det var säkert inte Krav-märkt.

Carin jobbade som elingenjör på FC - FMV i Malmslätt, så Elis hade hand om det allra mesta av marktjänsten där hemma.

1974 drabbades Elis av cancer i urinblåsan och fick då påse-på-magen. Efter det gjorde han väl inte så vådliga krumbukter längre, men han levde med blåsan utanpå i över 25 år. De sista 6 åren var han beroende av dialys och han avled stilla den 12 december 2000. Han är begravd bredvid Carin i hennes farföräldrars grav i Särna. Sedan juli 2003 ligger även dottersonen Viktor, 8 år, i samma grav.


Hoppas ni haft en trevlig stund tillsammans med oss!


I en paus mellan flaken.


Särna i november 2005.
Inga Wall


********************************


Kommentarer och kompletteringar mottages mycket tacksamt!




Tillbaka en sida
Tillbaka till välkomstsidan