2008-01-09

Kantor Albert J. Hahn

Av sonen Ragnar Hahn

Efternamnet Hahn fick min Farfars Farfar när han tjänstgjorde som knekt i Jönköpings Regemente i Tyskland i början av 1800-talet. Han var från Lommaryd i Småland och hette från början Carlsson.

Min Farfars Far kom till Grindsbo i Torpa i Östergötland 1853 som sockenskräddare. Sonen, min farfar, fortsatte i skräddaryrket i Grindsbo. Min far Albert föddes som nr 10 i en syskonskara på 11 barn år 1891. (Det är samma år som Djurgården bildades enlig min son och hans båda pojkar, som är Djurgårdsfantaster.) USA lockade många. En bror och två systrar till Albert emigrerade till USA i början av 1900-talet.

Alla bröderna utbildade sig till skräddare även min far. Han kunde lappa byxor utan att lappen syntes. Hans lärare Kantor Hjalmar Arpö tyckte att han hade läshuvud och borde bli lärare i stället. Albert fick låna pengar av grannen, Nämndeman Andersson i Holma, som Grindsbo låg under, och kunde studera vid seminariet i Linköping. 1916 fick Albert, nyutexaminerad, sin befattning i Törnevalla som kantor. Samma år gifte sig Albert med Signe från Höglycke i Torpa, där de bara var nio syskon.. Han efterträdde Reinhold Bergström. Albert Hahn skulle komma att stanna i Törnevalla under hela sitt verksamma liv till 1957.

Det var ju mitt under första världskriget och tiderna var svåra. Det var ont om mat och dyrtid genom att ransoneringar insattes sent.

I början av tiden i Törnevalla hade Albert tid att måla tavlor. T.ex. Skol- och lärarbostaden, Kyrkan vintertid m.fl. Men det var mycket annat som tog hans intresse. Att bygga ny skola 1924 måste ha tagit mycket tid. Och när skolan var färdig flyttade Alberts familj in i norra klassrummet på andra våningen ett helt år, för då skulle lärarbostaden byggas om.

Kyrkan.

Jag hörde aldrig att Albert klagade att det var mycket att göra. Arbetet som lärare var ju mellan måndag och lördag varje vecka under terminerna. Och på söndagen var det gudstjänst i kyrkan, däremellan bröllop och begravningar. Semester kände man inte till. Skulle Albert behöva vara ledig en söndag kunde han få hjälp av kantorn i grannsocknen men fick betala tillbaka genom motsvarande spelning där vid ett annat tillfälle.

För att orgeln skulle ge ljud ifrån sig krävde den luft. Det såg orgeltramparen till. I bakre delen av orgeln fanns tre stora bälgar som fylldes med luft genom att man trampade ner långa stockar nästan en meter ner i golvet. Utgångsläget var ju en halv meter över golvet så det kunde vara ganska jobbigt att se till att orgeln fick luft. Minst en stock måste kunna gå uppåt. I annat fall blev det ett förfärligt oljud från orgeln. Först i 16-årsåldern kunde man vara orgeltrampare. Det gällde att ha en viss tyngd.

Det finns många lustiga historier om orgeltrampare. En vinterdag var det bröllop i kyrkan. Albert skulle börja spela bröllopsmarschen när brudparet kom vandrande uppför kyrkgången från söder. Kyrkfönstren var nedisade så man såg ingenting ut. Orgeltramparen skulle hålla utkik och tala om när brudparet syntes till. Det gick fortare än han räknat med och brudparet hann in i kyrkan. Orgeltramparen gick upp på läktaren förbi stockarna och fram till Albert och sa´”Di´är nästan framme” och där satt Albert vid orgeln utan luft.

Jag har alltid beundrat organister. Noterna har man i koralboken och efter den skall man spela med händer och fötter och samtidigt sjunga psalmerna. Texten står vid sidan om noterna dessutom, det är ju i regel många verser. Albert hördes i kyrkan, stark röst som han hade.

Det var högtidligt vid julottan. Första versen på ”Var hälsad….” skulle spelas med full gas på orgeln, dvs alla stämmor utdragna. Orgeltramparen fick stå i. Albert var stolt när han fick sjunga ”Adam´s Julsång”. Han var litet spänd kvällen innan, för han undrade om rösten skulle hålla.

När jag var fyra år lämnade mamma Signe mig på läktaren i slutet av en gudstjänst. Hon skulle ordna med kyrkkaffe. Då fick jag för mig att hjälpa pappa Albert genom att trampa på orgelns fotpedaler. Då fick han, samtidigt som han spelade, fösa undan mig många gånger, för att gudstjänsten skulle få en värdig avslutning.

Kyrkoherde - sedermera prost – Robert Hjälmdahl var ju präst i Törnevalla och samarbetade fantastiskt bra med Albert under alla år. Sonen Bengt och jag var jämngamla och hade mycket skojigt ihop.

Organisterna i Linköpings stift organiserade sig och valde Albert som ordförande. Lönerna var väl både si och så. De blev senare mera enhetliga och i flera fall fick Albert ställa upp och förhandla.

Skolan

De första åren i Törnevalla läste klasserna 3-6 i samma skolsal. Det var varannandags-läsning dvs det var undervisning varje dag men eleverna växlade och gick varannan dag.

Den nya skolbyggnaden stod klar 1924 och då blev det B-form. Klasserna 1-2 och 3-4 samt 5-6 läste ihop. Så var också klassrummen ordnade.

På skolgården lät Albert Hahn plantera fyra kastanjeträd som bildade utmärkta hörnpelare för brännboll. (Webbsnickaren intygar att de fungerade utmärkt även på 1960-talet!) Vi hade väldigt roligt på rasterna.

Fotbollsplanen mot kyrkan var också flitigt använd. Vi fick sala dvs samla till bollen. Den for illa när den kom mot sprängstenen efter den gamla ladugården som var riven.

Mycket roligt hade vi också med sparkar nedför kyrkbacken och skidor i hagen norr om kyrkan. Vi fick verkligen lufta oss på rasterna.

I skolstyrelsen var Robert Hjälmdahl ordförande.

Vid ett tillfälle skulle brandmaterialen kontrolleras. Där var fyra ledamöter utvalda att göra detta. Jag tittade på på behörigt avstånd. Albert och KE Wall var med. Wall hade ny kostym på sig, då han skulle bort efter brandsynen. Man valde ut en brandspruta, som var av typ Custos. Den skulle vändas upp och ner, då skulle vattnet i stålflaskan blanda sig med svavelsyra i en liten flaska som apterats under locket. Det skulle då bli högt tryck i brandsläckaren och innehållet skulle spruta ut.

OK, man var redo att prova. Brandsläckaren vändes upp och ned. Ingenting hände. Man väntade ett par minuter. Då tog Albert, som höll i slangen till sprutan, fram sin pennkniv och petade försiktigt på munstycket. Då hände det! Vattnet började spruta ut med våldsam kraft i en tunn stråle. KE Wall fick den på sig och Albert styrde undan slangen, men Wall hoppade åt samma håll och fick ändå mera av vätskan på sig. Nåja det var ett bra experiment. Strålen sprutade lika högt som flaggstången. Och när jag frågade Kalle Wall hur det gick med kostymen blev svaret. ”Den var bara att kasta bort”. Svavelsyran hade frätt stora hål på tyget. Förargligt!

Nu är det många som tror att det var väl underbart att ha en far som var ledig hela somrarna. Pyttsan han var inte ledig. Han älskade att arbeta. Signaluren tog ju mycket tid som beskrivits på annan plats. Albert vikarierade för folkskolinspektören i Östergötlands Västra Inspektionsområde Gunnar Hedegård framför allt på somrarna men även andra perioder. På somrarna skulle skolorna lämna in stadsbidragsansökningar och dessa granskades av Albert. Det kom stora brevbuntar varje dag som brevbärare Isaksson kom cyklande med. (Isaksson är värd en eloge. Posten kom alltid fram, i ur och skur, sommar som vinter. Isaksson var kärnfrisk och cyklade varje dag Törnevalla – Ö.Skrukeby – turen.)

I slutet av sin lärartid blev Albert Hahn Distriktsöverlärare i Åkerbo. Han undervisade då i klass 7. En ny lärare Lennart Ahl tog hand om klasserna 5 och 6.


Förtroendeuppdrag.

Albert Hahn ansvarade också för Åkerbo Erkända Sjukkassa. I grannsocknarna fanns det ombud. Varje kvartal skulle inkomster i form av avgifter och utgifter sammanställas och redovisas. Det fick jag hjälpa till med. Det var uppbörd i kommunalrummet en söndag i kvartalet. Kommunalrummet vette mot stora vägen – riksettan – innan huset flyttades till nuvarande läge. På den lilla trappan satt vi gärna och tittade på trafiken. I början av 1950-talet övertog Rosa Hagström i Linghem ansvaret för sjukkassan.

Albert var också ortsmeddelare för Corren. Det var ofta notiser skulle in. Han skrev under signaturen A.H.

Albert var ledamot av Törnevalla Kommunalfullmäktige och var en lång följd av år dess ordförande. Sammanträdena ägde rum i kommunalrummet, som också användes som vallokal vid röstning.

Jag trodde inte att Albert var så engagerad i Törnevalla Sparbank men han har skrivit in insättningarna i Elis Walls sparbanksbok. (Se under ”bank”) Det är helt klart Albert Hahns handstil. Albert måste ha medverkat även här.

Det var väl så att det var bekvämt att anlita prästen och klockar´n att styra socknen. Albert blev säkert smickrad av förtroendet. Vi ska ha klart för oss att alla som arbetade med förtroendeuppdrag gjorde detta nästan gratis. Det var billigt att administrera kommuner förr i tiden.

Back-up.

Albert Hahn hade aldrig hunnit uträtta vad han gjort om inte Fru Mamma Signe stått för marktjänsten. Albert behövde vanligtvis inte befatta sig om hemmets skötsel. I en socken som Törnevalla var det mycket som skulle ordnas och arrangeras som krävde insatser av frivillig arbetskraft. Det var många tillfällen när det var samkväm i skolan. T.ex. ”De Gamlas Dag” då även vi barn tyckte det var intressant att vara med.

Albert och Signe fick fyra pojkar. Birger f. 1917, som blev läkare, Bengt-Olov f. 1919, som bara blev ett år och ligger begravd på norra delen av kyrkogården, samt Ivar f.1922 och Ragnar f.1930, som båda blev civilingenjörer.

Signe Hahn avled 1971 och Albert Hahn avled 1975. De levde lyckliga tillsammans under hela Törnevallatiden 1916 - 1957.



Västerås den 15 mars 2006




Kommentarer och kompletteringar mottages mycket tacksamt!




Tillbaka en sida
Tillbaka till välkomstsidan