2009-02-06


Mobilisering i Törnevalla 1939/40.

(Fritt ur minnet av Ragnar Hahn)

Några veckor vid årsskiftet 1939/40 blev de mest dramatiska jag någonsin upplevt. Jag är född 1930 och var således 9 år när andra världskriget bröt ut. Min pappa var lärare och kantor. Skolan i Törnevalla skulle tas i anspråk vid mobiliseringar.

Första gången det hände var i början av september. Det var några dagar efter krigsutbrottet den 1 september. ”Landstormen” skulle utrustas och hade kallats in. De hade speciella hattar, ett mode som snart försvann i och med att begreppet ”Landstormen” försvann. Vi skolbarn fick ledigt under de dagar som utrustningen tog.

Läget förvärrades i slutet av november, då Sovjetunionen anföll Finland. Kriget började med att ryssarna plötsligt bombade Helsingfors. De första bomberna föll över Tekniska Högskolan. En bomb passerade våningen som användes som laboratorium och slog igenom till våningen under där den exploderade. Alla som befann sig där dödades. De, som arbetade i laboratoriet, överlevde explosionen. Detta berättades av en god vän jag fick senare.

Finnarna försvarade sig tappert och deras situation engagerade alla svenskar i högsta grad. Vi led verkligen med finnarna. Många trodde att Sverige också skulle dras in i kriget. ”Finlands sak var vår sak”. Vi följde nyhetsutsändningarna noggrant. ”Extra nyhetsutsändning från TT” aviserades ofta. Det var strider i Karelen, Sallaområdet mm, som man rapporterade om. Tidningarna hade bilder på vitklädda finska soldater i strid med ryssar som inte hade samma kamouflerade dräkter som finnarna. Till en början försvarade sig finnarna framgångsrikt och ryssarna led stora förluster.

Sverige sände all krigsmaterial, som man kunde undvara, till Finland. En frivilligkår sattes upp från svensk sida och i den deltog flera från Törnevalla och från angränsande socknar. Min bror Birger studerade till läkare i Stockholm och anmälde sig tillsammans med kamrater för att delta med arbete i fältsjukhus. Det hann bli fred innan de skulle rycka in.

Det var många familjer i Törnevalla som hjälpte till att ta hand om barn från Finland. De som var i skolåldern kom till Törnevalla skola. De lärde sig fort tala svenska. Kyrkoherde Hjälmdahl tog emot en mor och dotter. Det var Överstinnan Ryhti, vars ögon sköt blixtar när ryssarna kom på tal. Och det kunde man förstå.

Vid julhelgen beslagtogs skolan i Törnevalla för att användas vid mobilisering av ett hästanspänt trängregemente. Ett kompani skulle utrustas i Törnevalla. En förtrupp av officerare och underbefäl anlände. I skolsalarna lade man in halm, som mannarna fick sova på.

(På tal om halm hade det blivit mer och mer vanligt att elda den på åkrarna, men så hade inte Patron Andersson på Linghems gård gjort. Där lagrades halmen i stora dösar. När kriget kom kunde Patron Andersson sälja halm och det inbringade en förmögenhet.)

Utrustningen av kompaniet förbereddes. Naturligtvis skulle vapen ingå. Det bar sig inte bättre än att kompanichefen Kapten Rosén vid en mantelrörelse med sin pistol sköt sig själv genom handen. Händelsen inträffade i skolans materialrum och kulan gick in i rummets södra vägg. Det var tur att ingen stod i vägen. Kaptenen blev sjukskriven och befälet över kompaniet anförtroddes Fänrik Boström. Denne var till en början bekymrad över ansvaret, men han klarade det med den äran.

Lärarbostaden där vi bodde disponerades på nedre våningen av vår familj. Militären rekvirerade halva bostaden att användes som kompaniexpedition och logi för officerare. Min mellanbror Ivar och jag fick flytta in till våra föräldrar i sängkammaren. Vår jungfru (hembiträde) Maj-Lis låg ju alltid i köket i kökssoffan vid fönstret. Maj-Lis var som en familjemedlem och trivdes bra och stannade flera år hos oss, trots de primitiva förhållandena. Hon var mycket snäll mot mig och hon tyckte om mina föräldrar också. Det var ju mycket arbete i hemmet. Huset skulle hållas varmt genom att elda i vedspis, kakelugnar och kamin, omodernt som det var. Ved skulle hämtas i vedboden i längan nedanför backen, där också ”dasset” var beläget. Ingen gick tomhänt tillbaka utan att bära med sig ved. Hönsen skulle ses till och matas. Matlagningen var ju mycket mera omfattande förr. Maj-Lis var ”kramgo´” och uppvaktades av bassarna.

Skol- och kyrkvaktmästaren Samuelsson drog ett mycket stort lass och gjorde stora insatser. Han hjälpte vår familj mycket. Ved skulle ju kapas och huggas för skolan och för lärarna. Skolan skulle hållas varm. Samuelsson bodde i huset vid kyrkan, som nu är församlingshem. Han var mycket plikttrogen, jag tror inte han missade klockringningen en enda gång. Det var ju äventyr tyckte vi barn att klättra upp i tornet och se när Samuelsson trampade igång klockorna. De dånade.

Nu åter till militärerna. En kväll i mellandagarna beslöt de flesta att ta tåget till Linköping för att gå på bio. Jag minns hur man frågade en kamrat som låg på halmen och läste en bok. Vad jag minns studerade han till präst. ”Du kan väl följa med. Det kanske är den sista film, som vi över huvud taget får se.” Man var så övertygad om att vi skulle bli indragna i kriget.

(Törnevallaborna hade gjort en uppvaktning hos SJ med begäran om att persontågen skulle göra uppehåll där. Man önskade en anhalt med perronger och vindskydd. Det beviljades 1927. När det första tåget stannade steg min far och min bror Birger på tåget och for till Linghem och tillbaka igen. Tåget skulle ju inte stanna förgäves första gången. Det innebar att jag och mina bröder under vår skolgång i Linköping kunde åka tåg till skolan. Och det var naturligtvis många andra som utnyttjade möjligheten att kliva av och på tåget i Törnevalla. Tågen slutade göra uppehåll i Törnevalla i slutet av 1950-talet)

Efter nyår skedde den stora tillströmningen av manskap och hästar. Alla tillgängliga byggnader och utrymmen användes för logi. Exempelvis utnyttjades flygeln i prästgården, som användes till skolans träslöjdundervisning. Mannarna fick också här sova på halm. Men det måste ha varit kallt.

Vintern var ju så sträng. Den var den första av en rad kalla krigsvintrar, som gått till historien. Vattenledningarna frös och vi fick bära vatten i ett par månader till hushållet. Den sanitära situationen vid inryckningarna var primitiv i högsta grad..

Det var många som låg i tält också bl.a. de som tillhörde trossen. Kockarna kunde verkligen koka ärtsoppa. Den blir ju särskilt god när man kokar den i stora mängder. Pannkakorna var också fina. Det bästa var att det blev över till oss.

I ladugårdar och logar inkvarterades hästarna. Det var ju många, säkert ett hundratal för kompaniet. Man var mycket mån om att hästarna skulle ha det bra.

Vi pojkar hade mycket att titta på och ta del i. Hästarna skulle tränas och motioneras. Hästarna spändes för slädar som såg ut som vitmålade höskrindor. Vägarna var snö- och isbelagda. Det var utmärkt före för sparkar och slädar.

Ibland fick vi åka med på slädarna och det bar ofta iväg mot Ö. Skrukeby. Ibland hängde vi efter med våra sparkar. Det hände att vi bildade slädparti. Livet var spännande och vi tyckte att det gick fort när hästarna travade.

Vi, det var jag och min bäste vän Bengt Hjälmdahl. Vi var ju prästens och klockarns pojkar. Det var Göte Netzell, som var skomakarns pojke, och det var Gunnar –Murare- Johansson och Erik Andersson, som hade smeknamnet ”Harpalten” och var son till lantbrukaren Harald Andersson. Det var många andra också. Antalet kamrater utökades när finska pojkar anlände.

Efter ett par veckors tid var utrustningen av förbandet klar. Inför avfärden ställde man upp på fältet mellan lärarbostaden och Skackelstad och lämnade av till Överste Schmidt, T 1 s chef. Det var imponerande med tre kompanier dvs med hela regementet uppställt på fältet. Sedan bar det iväg till Linghems station där embarkering på tåg skedde för transport till Tornedalen och finska gränsen.

Sedan hörde vi egentligen ingenting från förbandet. Fred slöts i mars mellan Finland och Ryssland. När förbandet kom tillbaka var det i lastbilar i stället för hästar och slädar. Och det skedde i april då vi fick ledigt från skolan ett par veckor. Hästarna bara försvann. Det var väl så, att det var omodernt med hästar och slädar. Kompaniet blev motordrivet.

I skogsdungen mellan kyrkan och prästgården ställdes motorfordonen upp väl gömda bland träden. Bilarna pallades upp. Missionshusets stora sal blev logement för en vaktstyrka som höll vakt i skogsdungen. Materialförråd ordnades här och där, som i norra klassrummet i skolans andra våning och i prästgårdsflygeln i det rum, som inte var slöjdsal.

Militären fanns i Törnevalla till världskriget slut 1945. Emellanåt övades kompaniet och ställdes i beredskap, när så påfordrades.

KE WALLs affär ställde upp för alla på landet, både Törnevallabor och militärer och var till stor hjälp. Där fanns Kalle och Nanna Wall som drev affären tillsammans med barnen Åke och Göta. Åke tog över i slutet av 40-talet och behövde bara skaffa en bokstav Å . Det blev ÅKE WALL i stället.


Västerås den 19 februari 2006.



En komplettering från Lars Höjing 2009-02-04:

Postanstalt stämplar
Avsikten med cencuren under beredskapstiden var att förhindra att uppgifter om militära operationer med mera spreds till obehöriga. När förstärkt försvarsberedskap anbefalles i september 1939 blev det aktuellt att försöka dölja var förbanden var förlagda.

POSTANSTALT 1228U tilldelas Linghem.
Stämpel tillverkades den 8 juni 1942, men är inte påträffad och registrerad, om att den har använts.
Brevet dök upp på Malmö Filateliförenings auktion den 20/1 2009.
Avsändare: Sjuksköterska Signe Mamquist Fältpost 249 25.
Fältpost 249 25 var IV fördelning 4 sjv. komp uppsatt av T1.



1945. Brev
Postanstalt 1228U Linghem ej dokumenterad.
Stämplat POSTANSTALT 1228U (Linghem) den 7.5.45 till BROBY.


Kommentarer och kompletteringar mottages mycket tacksamt!




Tillbaka en sida
Tillbaka till välkomstsidan