Kärlek, svartsjuka, svek och mord i Törnevalla
Kärlek, svartsjuka, svek och mord i Törnevalla
        |
Bland ortens befolkning, som likgiltig går; Om fornsägnen intet man vet, Dock framskymta än hennes tydliga spår I Törnvallas kyrkosignet. Herr Bengt förde kärligt skön Sigrid allt fram Till dans i den skimrande sal; När kungen den svartsjuke detta förnam Då krympte hans hjärta av kval. Stolts jungfrun av riddaren löste i lek Mång´ pant med sin rosende mund, Då bleknade kungen och tänkte på svek Att krossa den älskog i grund. ”Och hör du, herr Bengt, av ditt huggvana svärd Jag rönt månget lysande dåd; Pokalen jag nu dig kredensar som gärd Av furstelig huldhet och nåd. Skön Sigrid den vänsta i tärnornas rad Må träda med dig under päll; Så rid då att hämta min biktfar åstad, Han skall eder signa i kväll.” Med fingerguld rött fäste riddarn sin skatt, Från barmen tog mön då en ros, Den band hon med pärlor vid brudgummens hatt, Och Bengt drog i mörkret sin kos. Men kungen på genvägar sände två män Med armborst och skäktor av stål: Det gäller ert liv om I kommen igen Och ej haven träffat ert mål. ”Herr Bengt måste stupa likt vingskjuten falk Och gravas vid alträsket ned, Ty han är i landet den argaste skalk, Som någonsin gångare red.” Och nattmännen lydde det skändliga ord, För mördarehand föll herr Bengt, Och lönnligt han myllades neder i jord, Hans ros blev i hjärteblod dränkt. Men där tog hon rot och sköt uppåt med fart, Ett järtecken himmelen gav, Ty plantan spred väldiga törnen, som snart Betäckte den skuldlöses grav. Skön Sigrid begrät med mång brännande tår Sin vän som så plötsligt försvann. Och falskt kvidde kungen: ack, aldrig jag får Så dråplig en hjälte som han. Fast fursten var misstänkt han giljande bjöd Åt ungmön sin hand och sin borg Där gycklares harpolek stundeligt ljöd, Ett hån för den tröstlösas sorg. Och henne till ära man bröt mången lans I riddarspels glänsande prakt; Den sorgsna var kväll tvangs av kungen till dans, Hon tvangs varje morgon till jakt. Så redo de vilse en gång djupt i skog Och kommo till alträsket hän, Där dimman sin svepduk kring stränderna drog Och hotfullt ljöd korparnas skrän. ”Fort vänd om, skön jungfru ty döder mans stoft Här bådas av mötande fläkt.” ”Ack nej, stränge Herre, så ljuvt känns en doft Av rosor, dem sommaren väckt.” ”Se Sigrid i gryningens dunkel där står En vålnad, som isar min märg.” ”O nej, jag blott skönjer bland törnfyllda snår, En blomma med oskuldens färg.” Vred höjde då kungen sitt stålsmidda svärd Och hastigt mot törnbusken red: ”Om än dina rötter nå skärseldens härd, Jag fäller dig, spökgömma, ned.” Knappt slaget dock drabbat likt blixtrande glav Förr´n gripen blev hädarens arm Av törnenas slingor; men rosen höggs av Och flög till den sorgbundnas barm. Skön Sigrid tog blomman i skälvande hand, Med skräck hon den kände igen, Ty kvar satt kring stjälken det pärlprydda band, Som hon hade givit sin vän. Förtvivlad hon kysste sin hugkomsts klenod På snöbladen tungt föll en tår: Då började rosen att drypa av blod, Så stritt som ett banedjupt sår. ”Nu vet jag fullväl att all världenes väg Han farit min fästman så båld, Mot dig ropar blodet, du nidfurste; säg Vi stupade han för ditt våld?” Så rött blödde rosen; men bleknande gled Skön Sigrid av sadeln av guld, Och hjärtat det brast, icke mera det sved För kärleks och trofasthets skuld. Och dagen förgick. Det blev skumt, det blev natt Kring träsket, där kungen så vild Likt nätfångad varulv, i törnbojan satt Av brottet en gräselig bild. Så fanns han av dem, som sig givit på färd Och sökt, dagen om, utan rast; De höggo med yxor, de höggo med svärd, Men törnet höll fången dock fast. Sist uppsöktes biktfadren. Tröstrika fynd För nidingens eviga väl! Med ånger fick fursten bekänna sin synd, Med bön fick han rena sin själ. Och vigvatten rikligt i törnsnåret stänkt Befriade järtecknets slav; Den signade mullen, som täckte herr Bengt, Det gav honom ro i hans grav. Där byggdes en kyrka till banemans bot, Och snart mälde klockornas ljud Att riddarens grift tog högtidligen mot Skön Sigrid, hans korade brud. I grus ligga kyrka och grift längesen, Dock forntida undret består, Ty törnhäcken gror bland ruinerna än Och grönskar så fagert var vår. Man än i dess blomskörd av purpur och snö Ett trohetens vårdtecken ser, Som Törnvallayngligen får av sin mö; Men rosorna blöda ej mer. |
