TÖRNEVALLA SOCKENBESKRIVNING 1855
Sockenbeskrivningarna levererades till Kongl. Generallantmäterikontoret och förvaras numera i Lantmäteristyrelsens stora arkiv i Gävle. De finns normalt bara i ett handskrivna original. I några fall har sockenbeskrivningar trycks under senare år. Så har Vallentuna Hembygdsförening 1979 publicerat åtta beskrivningar av socknar inom kommunen och Norrbottens Lantmäterimuseum ungefär lika många från sitt län bara för några år sedan. I övrigt känner jag inte till någon publicering. I de flesta fall lever de här beskrivningarna alltså ett mycket anonymt liv. Det lär inte vara många som åkt upp till Gävle för att läsa dem! (Jo, de finns också på mikrofilm!)
Karl Daniel Dahlqvist - författaren
Tanken var att sockenbeskrivningarna skulle upprättas vid sidan av det ordinarie arbetet för unga lantmätare. Det skulle göras utan extra ersättning. Man hade en utstuderad strategi som lockbete. Ingen ung lantmätare (vice kommissionslantmätare) skulle befordras till ordinarie tjänst om han inte hade upprättat minst en godkänd beskrivning!
Här i socknen bodde då en ung lantmätare med tjänstgöring i Linköping. Det var Carl Dahlqvist; han var son till en handlande Daniel Dahlqvist och var född i Gällstad, där han också bodde fram till sin död 1892. Han hade avlagt lantmäteriexamen 1845 och blivit vice kommissionslantmätare 1850. Han hoppades givetvis på befordran till ordinarie tjänst och här såg han möjligen sin chans. Han valde sin hemsocken Törnevalla som objekt och 3:djedag jul 1855 kunde han underteckna sin rätt omfattande beskrivning över socknen. Tillhörande karta är daterad året före. Bara något år senare befordrades han också till ordinarie kommissionslantmätare med rätt att självständigt genomföra egna lantmäteriförrättningar (t ex laga skiften) och att därvid anlita anställd personal. Även i fortsättningen gick det bra för Carl Dahlqvist - 1882 blev han utnämnd till överlantmätare i Östergötlands län (eller som det då hette ’förste lantmätare’).
Handskrivna kompletteringar av Erik Carlegrim:
Föräldrarna kom från Åtvid 1819.
Fadern Daniel D f. Hammar i Närke 24/2 1783, död 1865
Modern Ulrica Dahlhjelm f. Grebo 6/9 1789, död 1859
Syskon Hedvig Aurora f. TV 1820, Gustaf Viktor f. 1826, Axel Fredrik f. 1829, Carl Daniel f. 18/6 1823. Lantmäterielev i Sthlm hst(?) 42-48
Carl D D hade två söner, Karl Gustaf Daniel f. 1867 och Axel Emanuel f. 1869.
Törnevalla sockenbeskrivning 1855
Den föreliggande sockenbeskrivningen utgör väl närmast en ’torr ämbetsberättelse’. Den har inte några litterära förtjänster men är skriven på ett klanderfritt byråkratiskt språk Förtjänsten ligger i att man får veta hur Dahlqvist uppfattade socknen år 1855. Man behöver inte rekonstruera bilden av Törnevalla för 150 år sedan utan här får man ta del av en samtida beskrivning. Totalt omfattar beskrivningen 24 handskrivna sidor text plus ett antal sidor med statistiska tabeller. Den är föredömligt och skolmässigt fördelad under rubriker enligt följande:
1. Socknens allmänna beskaffenhet
2. Innevånare
3. Näringar
4. Politisk författning
5. Fornlemningar
Statistiska tabeller
I min genomgång kommer jag i huvudsak följa samma indelning - även om jag hoppar litet då och då.
Dahlqvists beskrivning inledes med följande ord, värdiga en lantmätare från 1850-talet: "Törnevalla socken, hvars kyrka är belägen vid 58° 28' nordlig latitud och 2° 17' västlig longitud från Stockholms observatorium, gränsar i norr ....' Så beskriver han socknens läge och dess areal - 6306 tunnland 13 kappland.
Dahlqvist konstaterar att socknen ligger på slättlandet, men att den ändå inte är så enformig som man kunde befara. Nej då – ’under sommaren då säden står i sin bästa växt, ängarna utbrett sin mångfärgade blomstermatta och träden utvecklat sin behagliga grönska, är socknens utseende ganska täckt. Ty mellan de böljande sädesfälten ligga, omväxlande, ängarna och beteshagarna’ bevuxna med lövskog eller med barrträd. Så romantiskt kan han någon enstaka gång uttrycka sig! Någon sjö finns inte, inte heller något större vattendrag, ingen vild eller imposant natur. Men bygden är ändå inte oangenäm! En extra livlighet får socknen genom den allmänna landsvägen mellan Linköping och Norrköping med dess betydande trafik. (Ja, man kan ju fundera över vad det kan ha varit för trafik).
Ett enda större vattendrag finns i socknen. Det kommer från Askeby, rinner genom Bölingstomta och Stratomta ägor och fortsätter mellan Gällstad och Linghem, för att så småningom rinna in i Rystad och förena sig med Bjursholmsån. Dahlqvist ger inte den här ån något namn, men jag har i annat sammanhang sett namnet Högloftsån efter ett torp nära den plats där ån passerar Landsvägen vid Skvalet. Där fanns en bro som beredde mycket besvär under hela 1700-talet. - Sen finns ju Kumla-ån i gränsen mot Gistad; den rinner så småningom genom Lillkyrka till Roxen.
Innevånarna
År 1855 bor det 948 personer i Törnevalla (1950: 781; 1987: 1510) med ett betydande kvinnoöverskott. Av dessa är 273 under 15 år.
Mera intressant är kanske hur Dahlqvist bedömer folkets kynne. Jo, säger han, ’det råder i allmänhet en viss böjelse för vällefnad, lyx och öfverflöd’, men han slätar över det hela med konstaterandet att detta gäller nästan alltid på slättlandet, allrahelst om det finns en stor stad i närheten. ’Staden är en svår fiende till svenska allmogens välstånd’. Vi kan tillägga att Linköpings stad vid den här tiden hade knappt 6000 invånare.
Någon samhällsbildning fanns inte i socknen vid den här tiden. Folket bodde ute i byarna. Flest personer bodde i Hallstra by (81 st på 20 hushåll), i Herrbeta by (75 st fördelade på 17 hushåll), och i Linghems by (64 st på 15 hushåll). Linghem var ju då fortfarande en stor bondby - godsbildningen kom först efter några år. I Skäggestad bodde 63 personer.
Dahlqvist lämnar i det här sammanhangen en del uppgifter om tjänstefolkets löner. 1855 räknar man fortfarande i det gamla systemet med Riksdaler Banco, skillingar (32) och runstycken (12), så det är litet svårt att översätta till nutida pengar. Kronor och öre fick vi inte förrän 1873. Systemet med statfolk är mycket ovanligt; i allmänhet har tjänstefolket mat hos husbonden.
Näringar
Den enda egentliga näringsgrenen är åkerbruk. Den har oupphörligen gått och går fortfarande framåt, berömmer Dahlqvist. Normalt tillämpar man tvåskiftesbruket. Det innebär att hälften av åkerjorden ligger i träde och andra hälften besås. På sina håll börjar man dock så foderväxter på trädet och på så sätt närmar man sig treskiftesbruk. Man lever tydligen i det här fallet i en övergångstid till ett modernare cirkulationsbruk.
Man sår huvudsakligen råg, korn och vete, men även havre och ärtor. Lin och hampa kan man se här och där. Konstgödseln har ännu inte kommit, man gödslar bara med kreatursgödsel. Visserligen finns det kalkstensbrott på Gåslöts och Överby ägor, men bönderna där använder inte kalk som jordförbättringsmedel. Däremot säljer man en del kalksten.
Åkrarna är i allmänhet väl dikade, men några täckdiken förekommer inte i socknen. Dahlqvist räknar upp de vanligaste åkerredskapen: plog, årder, sladd, harvpinnessladd, vält, pinnharv, klösharv och myllkam. Andra redskap anses för dyra. Dock har man på senare år börjat använda tröskverk; slagtröskning praktiseras 1855 endast på ett fåtal ställen. Dahlqvist förklarar att sädesskörden sker med lie och att säden binds ihop till sk necker som sätts i rökar eller travar med 10 à 12 par necker i varje.
Det här med näringarna intresserar tydligen Dahlqvist. Han fortsätter att berätta om ängsbruket: klöver och timotej börjar odlas, men avkastningen blir sällan mer än två lass per tunnland. Vanligt kärrhö kunde man hämta på häradskärret borta i Östra Harg, där varje hemman hade sin teg. Men dit var det långt och höet var obekvämt att bärga.
Någon egentlig skog hade man inte. Det var i stället beteshagar. Ständigt var det en konkurrens mellan skog och bete. Man behövde betet, och om skogen var tät växte ju gräset dåligt. Samtidigt var man ju rädd om de få skogsdungar som fanns. Man behövde ju skogsprodukter också - som byggnadsvirke, till vedbrand och inte minst till gärdsel. Gärdesgårdarna var både långa och många. Vilka trädslag var det då fråga om. Jo, förstås först gran och tall men även ek, björk och asp. Sen fanns det rätt mycket hassel och en del rönn, oxel och sälg. - På andra sidan sjön hade man Åkerbo häradsallmänning; där fick varje hemman vid den här tiden hämta tre famnar upphuggen kastved.
Produkterna från jordbruket sålde man - om nu något blev över - i första hand till Norrköping (intressant besked!), men även till Linköping; däremot sällan till Söderköping. Främst sålde man vid de officiella marknaderna; sådana ordnades fyra gånger om året i städerna.
Om bondgårdarnas utseende berättar Dahlqvist tråkigt nog just ingenting. Jo, han säger att bostadshusen vanligen har två våningar (vilket nog måste vare en nymodighet). Det var två rum i nedre botten och två däruppe. Sannolikt fanns det kök i båda våningarna. Husen är välbyggda och har normalt tegeltak. På uthusen är det omväxlande tegel- och halmtak.
Vilda djur
Dahlqvist ger på några ställen besked om vilda djur. Han säger att man inte har något att frukta för rovdjur. Visst finns den vanliga räven ’som någon gång bortsnappar ett eller annat fjäderfä eller en lammunge’. På annan plats säger han dock att det förekommer vargar, men det är bara på vintern och då är ju kreaturen fredade inomhus. Under sommartid finns inte vargarna kvar - därför är det sällsynt att de gör någon större skada. Inget ord finns om att de angripit människor eller att det finns någon utbredd rädsla för varg. I övrigt har en och annan utter och skogsmård synts till. Dahlqvist berömmer sig också av att för några år sedan ha skjutit en berguv; men de är också sällsynta.
Administrativ indelning
Dahlqvist redovisar att Törnevalla huvudsakligen hör till Åkerbo härad men delvis också till Bankekind (dit hör en del av Himna och hela Stratomta och Bölingstomta byar samt den del av Gärstad som då fördes till Törnevalla. Det där med häradstillhörighet är ju inte så viktigt nu för tiden, men förr var häradets tingsplats en viktig samlingspunkt för bygdens befolkning. Det var där att fastighetsköp skulle registreras, straff för missgärningar och allehanda böter o dyl. skulle utdömas osv. Tingsplatsen för häradet låg vid den här tiden vid Kumla på gränsen till Skärkinds härad. Dit hade den blivit flyttad på 1750-talet från Bjursholmen i Rystad. Dessförinnan, fram till 1720-talet, hade den legat centralt här i Törnevalla (Arne och Carin Blombergs tomt!). Nu var det aktuellt att bygga nytt tingshus tillsammans med Hanekinds härad. Man hade redan köpt en tomt inne i Linköping för detta ändamål. Dahlqvist ansåg detta vara mycket praktiskt - det var så nära till cellfängelset! - Den enda betydelse häradsindelningen nu har är nog att hemmanen där har del i häradsallmänningarna. Bankekindshemmanen får ingen utdelning från Åkerbo allmänning!
Dahlqvist ägnar rätt mycket uppmärksamhet åt de olika skatterna som belastar hemmanen. Det var ett mycket krångligt skattesystem som rådde, med s k räntor, avgifter, tionden och mantalspenningar och skjutsskyldigheter i långa rader. Jo, hemmanen hade skyldighet att ställa upp vid Kumla gästgiveri och där svara för ’kollektivtrafiken’. Varje hemman skulle svara för skjutsningen till närmaste gästgiveri (Brink, Linköping och Fillinge); s k hållhästar med vagn och kusk skulle ställas till förfogande någon vecka varje år. Så hade man det betungande underhållet av häradets vägar och broar. Socknen hade 4354 alnar allmän väg och 11992 alnar häradsväg att underhålla. Där fanns inte mindre än 31 brotrummor att svara för. Tillsammans med andra häradsbor (Lillkyrka, Ö Skrukeby, Ö Harg och Rystad) hade man sju större broar att underhålla - Stångebro, Bjursholmsbro, Högloftsbro, Gällstadsbro, Kumla bro, Ernstads bro och Bjursby bro).
- (Det har jag skrivit en del om i ‘Vägar i Åkerbo’).
Trots alla dessa pålagor anser sig Dahlqvist kunna konstatera att skatterna inte anses särdeles tryckande. Han ser också fram mot en kommande lagändring som skulle ge ytterligare lindring. Det råder allmän välmåga inom socknen, anser han.
Dahlqvist berör också situationen inom sitt eget gebit - lantmäteriet. 1827 hade lagstiftningen om laga skifte, dvs omfördelning av ägorna inom byn med bl a tvångsutflyttningar av gårdar från den täta byn), trätt i kraft. Dahlqvist tycker att det gått trögt med skiften: nu, 1855 hade bara Ullälva/Överby, Bjärby, Stratomta, Linghem och Skavestad genomfört skifte och det hade påbörjats i Herrbeta, Kumla och Gåselöt. Skiftena hade lett till många rättegångar och allmänt sett var bönderna ovilliga att begära skifte.
Vi kan ju ta en titt på hur skiftena fortgick i socknen - men då får jag lämna Dahlqvists redogörelse och gå till andra källor.
Skola och fattighus
1842 års folkskolestadga hade ju trätt i kraft för drygt tio år sedan när den här beskrivningen skrevs, och församlingen hade i följd därav inrättat en fast skola. Som lokal hade dittills den gamla sockenstugan används, men just detta år flyttade den till ett nytt skolhus på egen tomt. Den nya skolan var byggd av trä, den var 28 alnar lång, 16 alnar bred och 6 alnar hög och hade kostat 3666 Rdl 32 sk banko, rapporterar Dahlqvist. - 1855 var det 86 barn i skolan.
Ett fattighus fanns i socknen. Där inhystes sex ordinarie fattighjon, ute i socknen fanns dessutom sexton s k extra fattighjon. Till fattigunderstöd skulle varje hemman leverera en tunna säd (råg, korn och ärtor) varje år.
Fornlämningar
Sist i beskrivningen finns några ord om fornlämningar och historiska tilldragelser i socknen. Men socknen är fattig på sånt – ’ingenting anmärkningsvärt är att förmäla’. På Linghems ägor har visserligen förekommit en del gravhögar, men de är förstörda. Såna finns dock kvar på Bjärby och Skackelstads ägor. Fornborgen vid Hallstra är tydligen obekant vid denna tid.
En beskrivning av den nya kyrkan från 1816 och 1817 finns med. Dit har man nyligen fått ett nytt orgelverk (1833) tillverkat av direktör Gustaf Andersson i Stockholm.
En runsten - och några fragment - har Dahlqvist hört talas om. Stratomtastenen har han blivit så fascinerad av att han ritat av den. Den är välbehållen, ’men tidens härjningar hafva så utplånat ristningarna, att en solklar dag måste sökas, för att efter solstrålarnas olika rigtningar mot stenen, kunna urskilja inskriptionen’. Det märkvärdigaste är att ett skepp är ristat på den västra sidan. (Broocman och Videgren har tidigare konstaterat att stenen är oläsbar).
Tidigare beskrivningar
C F Broocman 1760. Tre sidor. Kyrka, folkmängd, näring; ättebackar vid Linghems by, oläslig runsten vid Stratomta.
P D Widegren 1818. Sju sidor. Kyrka, gårdar, näring, ättehögar vid Linghem förstörda, begravningsplatser vid Bjärby och Skackelstad, oläslig runsten vid Stratomta, värja funnen i Bjärby ägor, skrifter inmurade i kyrkvägg.
Wilhelm Tham 1855. Tre sidor. läge, kyrka, gårdar.
Krigsarkivet; Militärgeografi omkring 1830. Handskrift 6 sidor. Geografi, naturförhållanden, vägar, bostäder (inkvarteringsaspekter).
Sveriges bebyggelse (o d). Korta sockenbeskrivningar.
2002-02-02/ECm