Törnevallamordet 1950

En röd cykel stod kvar vid stationen
- det var mördarens

Ruth Björlander var omtyckt av alla, gladlynt och hjälpsam.
Hon försökte hindra att kioskens kassa stals
- det kostade henne livet.

Middagståget hade just passerat den lilla anhalten Törnevalla när skott hördes från stationshuset. Någon hade skjutit ihjäl Ruth, den omtyckta 31-åriga kvinnan i Pressbyråkiosken. Det kunde ha blivit ett ouppklarat brott om inte polisen hade upptäckt en röd cykel i cykelstället.....

Ruth Björlander ögnar igenom de nya veckotidningarna som kommer om måndagarna, men läsa dem hinner hon inte. Eftersom hon sköter både postkontoret och järnvägsstationen förutom arbetet som biträde i Pressbyråkiosken har hon åtskilligt att göra. Nåja, inte för att Törnevalla lilla anhalt mellan Norrköping och Linköping är världens centrum, men visst kommer det folk då och då.
Ruth är 31 år och hon trivs bra i Törnevalla. Här bor mest lantbrukare, stadiga och rejäla människor, och hon känner de flesta. Hon vet med sig att hon är omtyckt i byn också, hon gillar att ge god service och skämta lite med kunderna.
Det är den 18 september 1950. Ruth hör tåget komma, en kvart försent, och går ut på perrongen. Tåget skall visserligen inte stanna vid Törnevalla, men hon brukar alltid vinka till lokföraren. I ögonvrån ser hon en man sitta i väntrummet, men det brukar ju folk göra, så det är inget hon fäster sig vid.
Hon uppfattar lokförarens vinkning och vinkar tillbaka och ler som man gör vänner emellan. En liten stund står hon kvar på perrongen. Det är tyst och stilla, så rofyllt stilla det bara kan vara på en liten station på landet.

Mannen har en pistol

Men plötsligt hörs ljud inifrån stationshuset. Och Ruth som just lagt upp sedlarna för att kontrollräkna kassan! Hon hinner inte bli rädd utan det är hennes starka pliktkänsla som tar överhanden. Hon rusar in i byggnaden och ser hur mannen från väntsalen har tagit sig in i kiosken genom att bräcka upp dörren.
—Vad gör ni? skriker Ruth och springer mot honom.
Det enda hon har i huvudet är att hindra honom från att ta hennes kassa, och hon sliter i mannens arm i sina försök att få ut honom på perrongen där hon kan skrika efter hjälp. Det finns ju folk i närheten, bönder som tröskar. Han fattar tag i henne och vill bryta ner henne på golvet.
Ruth värjer sig ursinnigt och slåss allt hon förmår. Men mannen lyckas knuffa omkull henne och får fram en pistol som han riktar mot henne. Han verkar från sina sinnen. Förlamningen släpper och Ruth kommer skrikande på fötter. Då skjuter mannen, gång på gång, flera kulor träffar henne i bröstet och buken.
Ruth faller till golvet och rullar över på rygg. Hon är fortfarande vid medvetande. Hon ser mannen dyka in i kioskbyggnaden med den rykande pistolen i högerhanden, men hon förmår sig inte att bry sig om det. Utan att se på henne tar han ett skutt över Ruths kropp och försvinner ut genom dörren.

Snart hörs steg...

Snart hörs snabba steg utanför. Tre män störtar in men stannar några ögonblick innanför dörren, som om de inte kan fatta vad de ser. I mörkret, som faller över Ruth kan hon ändå uppfatta vilka de är. Lantbrukarna Nils Johansson och Henry Adolfsson. Vem är den tredje då? Nu ser hon. Deras granne Axel Andersson och det är Andersson som ställer sig på knä vid hennes sida. Han kan inte göra annat än smeka hennes kind med tafatta rörelser.
— Ruth lilla, allt ska bli bra, mumlar han med gråt i rösten.
Hon gör en sista ansträngning och öppnar munnen och får fram en hes, rosslande viskning:
— Han... han sköt mig... när jag sorterat kassan...
— Såja, såja, tala inte nu, vila dig, vi ringer efter doktorn.
Inom kort vimlar det av folk på stationen. Först kommer landsfiskal Harry Ljungblom och han underrättar omedelbart landsfogde Linell, som är hans överordnade och Linell släpper allt annat och beordrar högsta prioritet.
En ambulans kör Ruth med tjutande sirener till sjukhuset i Linköping. Teknikerna sätter igång med sina undersökningar. Kriminalarna börjar söka vittnen. Och så kommer de efterlängtade hundförarna Stig Josefsson och Evert Wing med de vältränade schäfrarna "Huckey" och "Orm". Hundarna får genast upp spår och jagar in i skogen med sina förare springande efter.
Klockan kvart över två på eftermiddagen kommer samtal från överläkaren på Linköpings sjukhus. "Tyvärr. Vi opererade omedelbart och hon fick blodtransfusioner, men hon gick inte att rädda. Skadorna var för stora."

Ljust burrigt hår

Rånet har blivit mord. Spaningarna intensifieras, vägar spärras av, rikslarmet går. Vittnen har sett en man i 25-års-åldern som uppträtt underligt, stryka omkring i Törnevalla. Ett ljust burrigt hår och normal längd är det signalement man kominer fram till, i övrigt har han sett helt anonym ut.
Hundarna nosade upp sedelpåsen, som låg slängd i en buske. Den är tömd och ingen vet hur mycket pengar mördaren har kommit över. Poliserna är alla rutinerade, men det här mordet berör dem illa. På något sätt har det känts som slakt. Tre skott gick in i Ruths kropp, tre andra har slagit igenom dörrar och finns långt in i trävirket. De skotten måste också ha varit ämnade för Ruth och kraften i skotten tyder på ett grovkalibrigt militärvapen.
Först är man övertygad om att det här kommer att bli en lätt affär. Mannen har flytt in i skogen och hundarna bör finna honom, annars fastnar han säkert i någon av de många spärrarna. Men timmarna går och spåren slutar i ett intet. En av hundarna ger upp då vittringen försvinner vid stranden till Göta kanal och den andre hunden tappar sin vittring bland alla avgaser på riksvägen.
Plötsligt ser det ut som om mördaren kominer att lyckas i sin flykt. Poliserna samlas för rådslag och ledningen erkänner att den år bekymrad. Den här mördaren får inte undkomma. Polisen behöver fler vittnen. Om man kan klara ut hur mannen kommit till Törnevalla kan man kanske finna personer som sett honom. Polisledningen går igenom möjligheterna och deras begränsningar.
— Han kom nog med tåget, förmodar någon.
— De vittnen som sett honom här har gjort det vid tider som utesluter tåg. Inget passar in. Om han kom tidigt måste han ha gömt sig någonstans i sju timmar.
— Finns det ingen buss hit då?
— Jo, men det är samma sak där. Tiderna passar inte. Vi har dessutom varit i kontakt med bussföraren och han minns ingen ung man med ljust burrigt hår.
— Bil kanske?
— Det skulle ha varit det rimligaste, men var finns i så fall den? Vi har granskat terrängen med finkam men här finns ingen bil gömd. Hundarna borde ha nosat upp den också. Vi måste utesluta att han tog sig hit med bil.

En röd cykel

Poliserna sitter fundersamt tysta. Mannen kan ju inte ha dykt upp ur tomma intet. Gått till fots? Det låter osannolikt. En av dem säger tveksamt:
— Vad säger ni om cykel?
Det är en tanke. Hela gruppen går till cykelstallet utanför stationen. Där står en mängd cyklar, som tillhör dem som arbetar i Linköping eller Norrköping. Om mördaren kommit cyklande måste cykeln stå kvar här eftersom han inte kunde ta den med sig. Det finns ju också möjligheten att han är så kallblodig att han tänker komma tillbaka och hämta den då han beräknar att det värsta pådraget är över.
— Vi håller kontinuerlig bevakning över cyklarna. Alla som hämtar ett fordon måste identifiera sig!
Polisen gömmer sig i närheten av cykelstallet och tågen kommer från städerna med trötta pendlare som vill hem till sitt och tar sin cykel. Strax dyker en polis upp och begär legitimation. Pendlarna är alla ortsbor, kända av de vittnen som sett mördaren. Gärningsmannen återvänder inte till brottsplatsen.
Men kvar i cykelstallet står en röd Hermes. En ensam cykel, som ingen tycks vilja ha. På hållaren bak finns ett paket fastklämt. Man beslutar att öppna det. I paketet finns en hopvikt grå väst och en träbit med ett borrat hål i.
— Enligt vittnena hade mördaren grå kostym, säger en polis. Men träbiten då? En snickarkunnig polisman stryker eftersinnande med fingertopparna över träets yta.
— Det här har med en stol att göra.

"Jag sköt henne!"

Det är sent på kvällen och fabriken som tillverkar Hermescyklar har stängt. Man måste uppskjuta den egentliga spaningen till följande dag.
Och tidigt på tisdagen finns polismän på plats i fabriken. Där har man noga reda på leveranserna och kan tala om att den röda cykeln sänts till återförsäljaren Sama i Norrköping fyra år tidigare. Nästa steg blir att tala med Sama. Vet man där till vem man sålt just den cykeln 1946? Till polisernas belåtna förvåning har man ett perfekt kundregister.
—Den sålde vi till en herr Ernst Tage B. och han bor i Norrköping.
Vem är Ernst Tage B? Han finns i kriminalregistret. En man som det gått snett för, och som suttit inne för stöld flera gånger. Han kom ut från fängelset så sent som för nästan exakt ett år sedan. Han har också dömts till böter för sedlighetssårande handlingar, men det finns inget våld noterat någonstans. 1948 låg han vid Livgrenadjärregementet i Linköping, men kunde inte sköta sig där heller utan fick åtskilliga straff. Kan han ha stulit pistolen där?
Arbetsgivaren är en snickerifabrik. Träbiten på cykeln... Överkonstapel K Knutsson ringer upp den lilla snickerifabrikens ägare och förhör sig lätt om Ernst Tage B. "Jo, han har varit borta ett par dar, men nu är han här igen. Cykel? Han hade visst en röd förut, men i dag såg jag att han kom på en gammal svart damhoj."
Klockan är fem över tolv på tisdagen då Knutsson kommer in med ett par av sina mannar på fabriken. Ernst Tage B. hejdar sig i ett arbetsmoment och stirrar på dem. Knutsson presenterar sig. Mannens ögon är livlösa. Han är uttröttad, han har haft mardrömmar, han har gjort något som han inte riktigt förstår. Han hade tänkt hota men inte kunnat kontrollera sina handlingar. Han är en mördare. Sakta reser han sig och stryker trädammet från huden.
— Ja. Det var jag som sköt henne. Det... det bara blev så!
Hade han hunnit göra av med pengarna? Nej, sedlarna kastade han under flykten, han har inte vågat ha dem kvar. Allt han hade i fickan då han kom till bostaden i Norrköping var sju kronor och åttiofem öre. Växelpengarna blev hela rovet...

Avskrift ur Hemmets Journal nr 41 1983.

Kommentarer och kompletteringar mottages mycket tacksamt!

Tillbaka en sida
Tillbaka till välkomstsidan